'Terraferma var Italiens Oscarsbidrag. Inte för att det betyder något längre, men det säger något om hur enkelt det är att dupera människor och se att hela (film)världen är ur led. En långtråkig överskattad rulle (The Artist), som får I fjol i Marienbad att framstå som actionfilm, vinner Oscars och en italiensk halvdan film om en politiskt korrekt fråga skickas utan knussel till Oscarsjippot. Kanske borde jag anat oråd redan för ett par år sedan när en film om en kung med talproblem fick folk att tappa fattningen. Nå väl.
I Terraferma bekantar vi oss med en fiskarfamilj på en liten siciliansk ö. Ön är så pytteliten att den inte finns på kartan. Livet där är enkelt. Gubben i familjen vill stanna i det förgångna och bara fiska tills fingrarna blöder, samtidigt som den nya generationen vill sälja fiskebåten, tjäna en slant på snygga turister från storstaden, klä sig i D&G-kläder, bete sig som strandraggare, röka en fet, dansa inoljade till discomusik och glömma världens alla problem. Men öns pittoreska balans med Busneltröjor och rågblonda lockar i solen rubbas när ett dussintal flyktingar behöver deras hjälp. Familjens tillvaro vänds upp och ner, alla är rädda för att spräcka den idylliska verkligheten.
Problemet med Terraferma är att den inte vågar ta itu med de riktigt svidande frågorna. Det finns inget smutsigt här. Ingen svärta. Istället går filmen nätt på ytan och blir till slut lika rädd som familjen den skildrar. Rädd för att stöta sig med någon, rädd för att göra fel. Skådespelet är neutralt, på gränsen till uttråkande, och de vackra naturbilderna blir till slut tröttsamma. Vill jag se hav svart som silver eller karga klippor kan jag bildgoogla, tack så mycket.
Framförallt utgår det glättiga manuset från att alla människor innerst inne är goda och alltid handlar rätt och följer sitt hjärta. Så naivt. Jag kan inget om livet på öar. Men det verkar väldigt isolerat, långtråkigt och förutsägbart. Precis som den här filmen.
