Christopher Nolans framgångsrecept vid det här laget välbekant: han skapar film för de breda massorna genom att kombinera lika delar action och populärfysik. Efter det påkostade kostymdramat Dunkirk (2027) är han nu åter i den sci-fi-skepnad vi känner honom som bäst, och Tenet är kanske hans mest efterlängtade premiär hittills. Denna gång är det John David Washingtons tur att rädda världen, och det upplevs med fördel i IMAX-format. Tenet börjar som ett ganska konventionellt spiondrama, men vrids snart upp till en genreöverskridande berättelse om en mans kamp mot tidens gång. Det är lika invecklat som påkostat, något som bara Christopher Nolan kan komma undan med.
I en närbelägen framtid finns teknik som kan få föremål att röra sig bakåt i tiden, och av någon anledning används den nyfunna upptäckten till att rikta vapeneld mot vår nutid. John David Washington är en CIA-agent mitt uppe i ett rysslandsuppdrag när denna bokstavliga kamp mot klockan drar igång. Till sin hjälp har Washington en särbegåvad partner spelad av Robert Pattinson, och deras uppdrag tar dem från London till Indien och vidare till Oslo och Ukraina. Denna kosmopolitiska spionhistoria innehåller en del grepp som ibland känns lite väl traditionsenliga: knackig rysk brytning och grunda kvinnoporträtt utlovas absolut. Men berättelsen tar ständigt nya vändningar, och precis som Nolans tidigare filmer växer Tenet till en sorts idéroman i filmformat. Tillsammans med filmfotografen Hoyte van Hoytema (Interstellar, Låt den rätte komma in) skapar han ett stämningsfullt filmuniversum som både underhåller och väcker existentiella kval hos tittaren.
Filmens spionkrig känns väldigt avlägset vår grå verklighet, ändå ligger Tenet rätt i tiden. Berättelsen omfamnar publiken, får en att lyfta blicken för en stund. Vad händer när generationers behov ställs mot varandra? Christopher Nolan visar än en gång att den vita duken kan fungera som diskussionsunderlag.
