Hon har aldrig gjort sig känd för det subtila, Maj Wechselmann. Och förmodligen heller aldrig strävat efter det. I gengäld har hon kallats propagandafilmare, särskilt när hennes filmer varit som mest politiskt kontroversiella. Så är det inte den här gången, att fördöma apartheid hör idag till normalt vett och sans. Annat var det i början av 70-talet när de som sympatiserade med ANC och kritiserade Vorster, Botha och de andra vita minoritetsledarna, sonika betraktades som kommunister här hemma i det vidsynta Sverige.
Nu är apartheid avskaffat och Nelson Mandela sitter vid makten. Men historien raderas inte ut över en natt. Såren har inte läkt. Hur kunde det få ske? Ungefär detta är utgångspunkten i Wechselmanns film. Hon har träffat 25 sydafrikanska kvinnor som alla på ett eller annat sätt deltagit i motståndet och som idag sitter i olika beslutsfattande ställningar. Genom dessa kvinnor får vi apartheids historia berättad. Och det är i sina stycken förfärliga vittnesmål. Det är undantagstillstånd, bannlysning och fängelse. Det är kvinnor som blivit våldtagna och torterade och kvinnor som sett sina barn bli skjutna i huvudet. Det är obegripligt att de överlevt och lika svårt att förstå hur de emellanåt kan le åt somliga minnen.
Det som sägs är alltså starkt. Tala med mig systrar är naturligtvis en film som så många som möjligt borde se. Men det innebär inte att det är en särskilt bra film. Som film betraktat. Wechselmann har i sin brinnande iver uppenbara bekymmer med strukturen. Tidshoppen fram och tillbaka är inte logiska. Hennes vrede är så stark att hon inte lyckats sovra i materialet. Allt ska med, tycks det. Det gäller även en del av samtalen med kvinnorna - åtskilligt kunde klippts bort. Det är synd, för Wechselmann är ute i synnerliga goda syften. Men hon lider av en alltför bombastisk läggning och en sorts rädsla för att om inte allt visas så går det inte fram. En klok rådgivare vore inte helt fel.
Skådespelare:
Regi:
