Tala med henne

Det brukar vara kvinnoporträtten man lyfter fram ur Pedro Almodóvars omfångsrika produktion - hysteriska, teatrala, kämpande - och med en omfångsrik och aldrig sinande verbal förmåga. Den här gången har Almodóvar tystat sina kvinnor. Som Alicia, en av filmens huvudpersoner, som han försatt i koma - eller som filmens läkare kallar det, ett kroniskt vegetativt tillstånd. Vid hennes sida finns Benigno, vårdaren som sköter henne nästan dygnet runt - ger henne pedikyr, klipper hennes hår och masserar hennes muskler, alltid med en ständigt pågående monolog där han berättar för Alicia om allt han är med om. Om filmer och teater han sett, och som han tror att hon skulle gillat. En omvårdnad och tillgivenhet som för länge sedan övergått i kärlek och en smygande obehaglig form av besatthet. Det är speglat genom män, som till exempel Benigno, som Almodóvar den här gången tecknar sina kvinnoporträtt. I Benignos fall kretsar hans liv kring det ständigt sovande objektet för hans tillgivenhet, som ger honom full frihet att konstruera och bestämma över deras relation - som han själv tycker är det perfekta förhållandet. Benigno och Alicia är bara en av tre parkombinationer i Almodóvars senaste historia om kärlek och passion, samma grundläggande teman som han alltid återkommer till. Precis som frågorna: Vad är människor kapabla att göra under passionens inflytande? Och kan kärleken ursäkta allt? Han skildringar av märkliga läggningar och attraktioner är ofta provocerande eller uppseendeväckande, men de har också alltid förmågan att avdramatisera det mest skrämmande, och skildra det som brukar kallas för perverterat som något vackert och värdefullt. Så också här, men på ett ovanligt stillsamt sätt. För tonen är annorlunda i [I]Tala med henne[/I]. Den är lågmäld och bjuder inte i lika hög grad på den vanliga överdrivna komiken - den som fungerar som en andningspaus i den täta dramatiken. Samtidigt finns de vanliga sidospåren och utsvävningarna kvar, men nu i form av utdrag ur dansföreställningar, ett långt sångnummer och en (fantastisk) sju minuter lång stumfilm om en krympande man. Enastående vackra utvikningar som bara gör filmbygget ännu mer komplext och mystiskt. Almodóvar har nu i viss utsträckning lämnat den publikfriande stil som han lagt sig till med i sina senaste filmer, samtidigt som han verkar ha fått en kreativ nytändning. Jag ska inte påstå att det är lätt att få ihop den här filmens pusselbitar till en komplett bild, men det är å andra sidan en både märklig och fascinerande resa han tar med oss på - med total kontroll över sitt uttryck, och en förmåga att vara återhållsam som jag inte sett tidigare i hans konstnärsskap.