Swimfan

Att det görs tonårsvarianter på gamla filmer och pjäser är inget nytt - det ödet har drabbat såväl [I]Valmont[/I] som gamla Shakespearedramer. I [I]Swimfan[/I] är det [I]Farlig förbindelse[/I] med Michael Douglas och Glenn Close som transformerats till den välkända och något utslitna amerikanska high school-miljön. Men trots moderniseringen och den nya kostymen har upphovsmännen valt att behålla originalets unkna kvinnosyn. Jesse Bradford ([I]Bring It On[/I]) spelar - med ständigt halvöppen mun - den snälle simmarkillen Ben. Han blir, i ett svagt ögonblick förstås, förförd av Madison - den nya farliga tjejen i plugget spelad av Erika Christensen ([I]Traffic[/I]). Och som om inte Madisons målmedvetna kvinnliga sexualitet hade varit skräckinjagande nog för biopubliken så har manusförfattarna för säkerhets skull valt att göra henne till en cellospelande överklassbrutta. Kan det bli mer läskigt? Inte för Ben i alla fall. Blotta tanken på cellokonserter får honom att freaka, och efter ett engångsknull med Madison i en simbassäng kan han inte fort nog rusa hem till sin snälltrista och ickekrävande flickvän Amy. Men Madison har förstås tänkt sig ett helt annat scenario och snart blir Ben utsatt för engångsliggets hämnd - och tro mig, Madison kan tänka sig att röja större grejor än kaniner ur vägen. Men när väl grundkonflikten i [I]Swimfan[/I] är etablerad verkar varken filmens manusförfattare eller regissör riktigt veta vad de vill göra med resten av filmen. Man vräker på med massor av blått ljus och testar fräsiga kameravinklar, men kanske borde någon ha använt tiden till att ringa upp en manusdoktor för att gå igenom ploten istället? Eller försökt få regin och skådespeleriet att hålla rimlig klass? Jobbigast är Amy, den trogna och ärbara flickvännen. Så fort hon bara kommer i bild blir allt riktigt tröttsamt och tråkigt. Hon är så menlös i sin meningslöshet att man inget annat vill än att Madison ska lyckas med att fimpa henne. Ja, på ett sätt är det nästan mer provocerande att Amy ska symbolisera normaliteten än att man skapat ytterligare ett kvinnomonster vars sexuella drivkraft bara är ett symptom på mentalsjukdom. Fast å andra sidan ligger alla rollkaraktärers djup på plaskdammsnivå. Swimfan hade kunnat vara en rolig lek med klichéer och high school-filmens stereotyper. Eller utstuderat skräpfilmskitschig. Istället tar den sig själv på allvar, och det är nästan det mest skrämmande med detta dassiga försök till thriller.