Sweet Dreams

Søren Kragh-Jacobsens har stolt medgett att det här ska vara "en modern saga" av något slag. Det är kanske en förklaring till de schablonmässiga arbetarprinsessorna och den Gargamel-onda greven, men ingen ursäkt. Och herregud, till och med George Lucas kan bygga upp en dramaturgiskt bättre sagostruktur än Søren och manuskollegan Anders Thomas Jensen. Sweet Dreams ska vara andra delen i Kragh-Jacobsens trilogi om horan och madonnan. Dogmefilmen [I]Mifune[/I] var den första. Den utspelade sig till större delen i en och samma byggnad och behandlade några få karaktärers psykologiska processer, vilket nog var orsaken till att den inte kollapsade till formen. Här driver storyn omotiverat omkring i en massa olika miljöer och karaktärerna skulle räcka till en hel tv-serie. Horan Liva ur [I]Mifune[/I], Iben Hjejle, är tillbaka som Marie (låter lite som jungfru Maria, observera den diskreta symboliken), fattig, desperat och utvald som surrogatmamma när den själviske greven inte får till en arvinge. Hennes bästa väninna Sophie, som vill att de ska ta sig an projektet, spelas av Bronagh Gallagher som ju var underbar som korvmoj-bruden i Alan Parkers [I]Commitments[/I]. Deras vänskap ska vara central för filmen, så det är tråkigt att deras personligheter liksom aldrig etableras. Marie är dansk och snygg, Sophie är irländsk och vidskeplig, bägge dricker alldeles för mycket. Så finns intrigen med bäbisen, och en expojkvän i Glasgow som jobbar på garage. Naturligtvis blir Marie osäker på att hyra ut sin kropp och flyr från slottet till de Tre Visa Mekanikerna, där hon ska välja mellan friheten och en jungfrufödsel plus motorcykelburen sagoprins (Martin Henderson från The Ring, söt, charmig och helt utan personlighet). Mekanikertrion är en Anders Thomas Jensen-favorit i repris. De är, som kockarna i [I]Gamla män i nya bilar[/I], bra killar med en ond chef. Deras vardag hade jag gärna följt i två timmar, men tyvärr tvingar osannolika sammanträffanden och forcerad handling in horan och madonnan i fokus hela tiden. Upplösningen knyter mot förmodan ihop de flesta trådarna och efter den avslutande scenen inser man att, jaha, det skulle visst handla om att förverkliga sina drömmar. Filmen bytte också namn från det mer obegripliga [I]Skagerrak[/I] fyra dagar före världspremiären så tydligen var det inte bara jag som inte hade hajat temat utan stöd av titeln.