Suxxess

För en rätt uppskruvad person, en del skulle till och med säga hysterisk, med känsla för vardagens dramatik och underliggande övernaturliga händelser (som hon tror på) och som dessutom är av den fasta uppfattningen att paranoia bara är verkligheten på en finare skala - där har alltid äkta paret Christina Herrström (manus) och Peter Schildts (regi) produktioner, tänker nu på tv-serierna [I]Ebba och Didrik[/I] samt [I]Glappet[/I], i samma tempo träffat rakt i pallet. För de kan tydligen visualisera allt man anar. Nu långfilmsdebuterar Herrström/Schildt på bio och förväntningarna är på toppnotering och hjärtat öppet, men eftersmaken blir tyvärr besvikelse och en stor del förvirring: Är det någonting här jag egentligen inte hajar? Eller handlar filmen helt enkelt om den kanske inte helt nya insikten att människor är svaga, fega, medlöpare som kapitulerar inför minsta maktuppvisning? En bitter uppgörelse med alla som någon gång satt käppar i hjulet för kreativa frilöpare? Det kanske borde räcka så? Fast det känns ändå omodernt och stillastående, inte bara för att det utspelar sig på ett IT-företag där programmerarna har surfkläder och åker inlines, budskapet borde bestå av mer än Nationalteaternpamfletter i 90-talstappning (jomen IT är ju väldigt 1999), även om det givetvis är ädla idéer. Gräddan av landets skådespelare radar upp, Schildt hälsar till sig själv när han strax efter varandra presenterar [I]Glappet[/I]-skådespelerskorna Catharina Cohen och Julia Dufvenius i små biroller. Göran Ragnerstam är magnifik som massive VD:n med en mission, hans ledsna blick så fort han blir förfärad över slafset på nya arbetsplatsen. Kameraåkningarna och dialogen oupphörliga som en inledning av Vita huset satt på loop, förutom att i [I]Suxxess[/I] sjunger de opera (för övrigt i mycket dålig ljudsynk). Man känner samtliga skådisar som marionettdockor under Schildts hetsiga dirigenthänder. Storslaget, intensivt och på ett alldeles eget vis, men genomslaget hade fungerat bättre om Herrström och Schildt tagit oss vidare efter påminnelsen om människans ruttna själ. Nu stannar det mest i ett till slut tröttsamt formvältrande.