En 14-åring blir förtrollad av en giallo (italienska för elegant skräckbetonad thriller) som han drömmer om att väcka till liv den dag han blir en stor och mäktig filmare. Dario Argento, regissören bakom häxklassikern Suspiria från 1977, bidrog till Luca Guadagninos val av yrke, och är alltså att tacka för att denne satte sin egen klassiker – Call me by your name – till världen. När ryktena gick om att Guadagnino näst skulle fira 40-åriga Suspiria med en grandios remake kände jag mig kolugn. Vad kan gå fel när det slås på de största av trummor: Radioheads Thom Yorke anlitas för att komponera musiken, Tilda Swinton och Dakota Johnson castas som huvudrollsinnehavarna Madame Blanc och Susie Bannon, handlingen flyttas till Berlin där den får mer djup av en politisk inramning. Och icke att förglömma: den nya uppfräschade versionen spås dessutom agera ett slags feministiskt urkraftsmanifest. Den enda större manliga rollen, doktor Klemperer, spelas också han av självaste Swinton – en diskret pik mot Dario Argentos mindre angenäma maestro misogino-sida.
Med det sagt, trot eller ej, någonstans i mitten drar filmen en dödssuck - ja, ett dåligt skämt som anspelar på att suspiria betyder suckar, ett skämt helt i linje med Guadagninos pretentiösa 150-minuters långa visuella form-över-innehåll-tortyr. Han har inte nöjt sig med att skildra den Pina Bausch-stiliserade Madame Blancs lärling Susies kamp mot häxor, utan tvångsmatar tittaren med otaliga vagt anknutna Europa à la Hollywood-referenser. Som inte leder någonvart. Mycket kan säkert bortförklaras om filmen ses med en välvillig genrekännarblick, men det känns väl krystat, särskilt vid sidan av originalet. Samma gäller tyvärr det hajpade soundtracket som skickades till recensenterna långt innan pressvisningen, väckte skyhöga förhoppningar för att sedan falla pladask när det mötte filmen, 1:0 till 1977-Suspirias trashiga musik av Goblin.
Det finns gott om fina, kärleksfulla blinkningar till Argentos version (som att ha med den dåvarande Susie – Jessica Harper – i rollistan), men de överröstas av ett manuskaos som förmodligen härrör ur en nu vuxen 14-årings vilseledande nostalgikänslor.
