Ännu en sci-fi-film baserad på en tecknad roman av en författare som i detta fall har någon slags beef med The Sims. I filmens verklighet är människor isolerade från varandra och interagerar endast genom surrogatrobotar, något som tillåter dem att knulla runt och slåss utan att riskera könssjukdomar och brutna näsor.
Det är en fascinerande bild av framtiden och man kan argumentera för att vi via Facebook och World of Warcraft redan är en bit på vägen. Synd då att Jonathan Mostow gör sitt bästa för att förhindra en filosofisk diskussion genom att slafsa ihop en halvfärdig produkt som undergräver filmens premiss. Det spelar ingen roll att robotarna är trovärdiga och uncanny valley-kusliga när frågorna som väcks aldrig besvaras. Har alla råd med egna robotar? Varför har bara vissa superkrafter? Och hur kommer det sig att människor saknar gråskalor och bara är antingen surrogatjunkies eller teknikhatande hippies? Det är uppenbart att Mostow vill få oss att tänka. Men skäms på oss om vi tänker för mycket.
