Det husvagnsburna relationsdramat Supernova navigerar föredömligt mellan lättsamhet och vemod under ett pars sista resa genom den engelska landsbygden. Författaren Tusker (Stanley Tucci) tynar sakta bort i för tidig demens. Vid hans sida finns konsertpianisten Sam (Colin Firth), som så vitt vi förstår valt att ge upp sin karriär för att finnas just där. In i det sista.
Resan är lika mycket en sista flykt från Tuskers tillstånd som ett slags bokslut och avsked till gemensamma vänner. Det är också varsam studie i käbbel, ömhetsbevis och rädslor, i smakfullt nedtonad regi men likafullt ämnad att låta Firth och Tucci briljera. Vilket de också gör.
Firth, här med en något lufsigare framtoning än vanligt - orakad, iklädd munktröja och med ihopsjunken hållning - är som bekant en vemodets och den undertryckta smärtans mästare. Måhända är prestationen i Supernova inte lika singulär eller vibrerande som i exempelvis A Single Man. Snarare är den något dovare, och samtidigt mer fysisk i sitt utryck. De känslor Firth vanligtvis förmedlar med exakt minspel tycks här stråla ut i de tunga stegen och den lätt böjda nacken samtidigt som gesterna förblir små. Det är en perfekt motvikt mot Tuccis lika uppsluppna som uppgivna porträtt. Sjukdomen har ännu inte gjort anspråk på den mer utåtriktade Tuskers sinne för humor, och skämten som passerar dem emellan är sprängfyllda med undertoner.
Det är en på det stora hela väl avvägd mishmash av buddy-komedi och sorgespel som klarar sig gallant från varje eventuell sentimental dikeskörning.
Genre:
Skådespelare:
Manus:
Regi:
