”It’s a me – Mario!”
Som en person som växt upp med att spela Mario i exponentiellt högre bitkvalitet ger det nästan ASMR-rysningar av att se namnet Shigeru Miyamoto som producent. Länge trodde alla fans av Nintendos supermaskot att denna dag inte skulle komma. För trettio år sedan blev nämligen det japanska tv-spelsbolaget traumatiskt brända när Super Mario Bros (1993) med Bob Hoskins och John Leguizamo som Mario Mario och Luigi Mario totalfloppade på biograferna och direkt hamnade på sämsta filmer någonsin-listor. Visst var den fullkomligt bisarr (och därmed välförtjänt har lite av ett kultrykte idag) men det var också det enda vi som Mario-fans hade då. Det närmaste innan hade varit finalen på The Wizard (1989) där världen introducerades till tv-spelet Super Mario Bros 3.
Trettio år tog det alltså innan Nintendo vågade sig på att godkänna ett nytt filmförsök. Tur det. Super Mario Bros. Filmen är riktigt bra. Förmodligen beror det på att historien om de två rörmokarbröderna denna gång är animerad – dessutom av studion Illumination som kan det här med slapstick och söthet efter alla sina Minions.
Bröderna Mario och Luigi försöker få fart på sin rörmokarfirma när de råkar komma lite för nära ett stort grönt rör och vips så har de transporterats från Brooklyn till en magisk ny värld. Tyvärr separeras bröderna och Mario ger sig ut för att hitta Luigi. Som hjälp får han Toad och Prinsessan Peach från Svampriket.
Att sarkastiskt påpeka att det inte gjorts många lyckade tv-spelsfilmatiseringar har länge varit att skjuta på öppet mål – men det är inte lika sant längre efter succéer som Sonic the Hedgehog och tv-serien The Last of Us. Till och med The Angry Birds Movie var bättre än den ärligt talat förtjänade. Kanske beror det på att de som ligger bakom de nya filmatiseringarna växte upp med spelen och har en förståelse för dem. Det här märks speciellt med Super Mario Bros. Filmen som dryper av kärlek till spelfranchisen. Ibland kan ”fan service” ha ett dåligt rykte, inte denna gång. Detaljerna är överväldigande om man börjar titta och lyssna; musiken, ljudeffekterna och Marios catchphrases från spelen lämnar ingen oberörd.
Någon avancerad plot är det inte – du får plats med den på en halv sida. En sida du säkerligen läst förut, men det är inte heller det viktigaste. Det här är en nostalgisk kärleksförklaring där världen vi sugs in i är lockelsen och njutningen. Charmigt, kul och angenämt lättsmält och oförargligt. Super Mario Bros. Filmen är den bästa familjefilmen på bio just nu.
