John Sayles är den amerikanska filmindustrins egen Robin Hood. Han tar från de rika studiorna och ger till - sig själv. Eller, tydligare, han gör småroller och han skriver mer kommersiellt gångbara manus, som i förlängningen finansierar hans egna filmer. Detta gör han bland annat för att han vägrar underkasta sig studiokravet på final cut. John Sayles och ingen annan sätter sista saxen i hans filmer - annars får det vara. Endast en gång har han gjort en studiokontrollerad film, och det är snart 20 år sedan. Filmen hette [I]Baby, It's You[/I] och är förvisso en av de mer originella collegefilmer jag sett, men likväl mainstream jämfört med hans övriga produktion, där [I]Lianna, City of Hope[/I] och [I]Lone Star[/I] är höjdpunkterna.
Till denna trio fogar sig nya [I]Sunshine State[/I], som vid en hastig blick skulle kunna avfärdas som en amerikansk [I]Äppelkriget[/I]. Och visst tillmäter John Sayles filmens intrig en viss betydelse, visst tycker han det är lite crazy att pengakåta fastighetsmoguler vill cementera en strand och bygga lukrativa lyxhotell.
Men mest är han intresserad av människor. Av våra val och av våra vägskäl. Som tjejerna i den här filmen. Angela Bassett som kommer tillbaka till Delrona Beach, där mamman bor kvar i den gamla träkåken, alldeles intill stranden. De två skildes inte under bästa former och när Bassett flydde norrut så lämnades en del ouppklarat kvar i Florida. Men det förflutna hinner som bekant alltid ikapp en. Särskilt om man söker upp det frivilligt.
Och så har vi Edie Falcos slitna och hårdhudade caféägare. Hon blev snarare kvar i The Sunshine State. Vare sig det var meningen eller inte.
Det här är bara två underbara porträtt som borde få hela Hollywood att fråga sig - kan man verkligen beskriva människor så här?
Jodå, John Sayles han kan. Och han kan också konsten att bygga filmer - scen för scen. Han gör film på ett närmast primitivt, gammaldags vis. Och så har han en trevlig egenhet att låta kameran vara en nyfiken och ibland rastlös betraktare. Den står och följer en dialog mellan två människor. Så kommer plötsligt en tredje människa förbi, och då kan kameran inte låta bli att följa efter den människan istället - för att se vad som händer där. Ibland korsas de olika människornas vägar. Ibland inte. Hela City of Hope, som får räknas som hans mästerverk, så här långt, var uppbyggd med denna berättarstil, som Sayles nog lånat från Robert Altman.
Efter filmen funderar jag på om John Sayles möjligen börjat göra en Kieslowski, där han istället för de tio budorden tänkt ta sig an de 50 amerikanska staterna. Onekligen en grannlaga ambition, i så fall. Men efter [I]Lone Star[/I] (Texas) och [I]Sunshine State[/I] så är det i alla fall bara 48 kvar.Sunshine State
Skådespelare:
Regi:
