Suicide Squad

Skurkar är så mycket roligare än hjältar.

Det förstod barnfilmen Minioner och det verkar även ha gått upp för David Ayer, den hårdkokte snutskildraren bakom Training Day, Dark Blue och End of Watch. Likt en skjutglad anarkist sprejar han kulor i alla håll och riktningar, men skjuter sig själv i foten. Ställa självmordspatrullen mot uråldriga häxkrafter som dansar fram ondska med höfterna? Svårt att föreställa sig tristare skurkar.

Liksom i förra DC Comics-filmen Batman v Superman: Dawn of Justice har regeringen fått magsår av superhjältarna. Av rädsla för dessa okontrollerbara metamänniskor lyckas Amanda Waller (Viola Davis) övertyga sina chefer om att sätta samman en unik insatsstyrka. Under ledning av militären Rick Flag (Joel Kinnaman) ska de med appstyrda sprängladdningar som koppel styra ett skurkgäng, bestående av Harley Quinn (Margot Robbie), Deadshot (Will Smith), Diablo (Jay Hernandez), Killer Croc (Adewale Akinnuoye-Agbaje), Boomerang (Jai Courtney) och Katana (Karen Fukuhara).

Och just det, Flags flickvän June Moone (Cara Delevingne). Hon är besatt av den onda häxan Enchantress, spårar ur totalt och för vidare sina krafter till en för publiken tidigare okänd bror – en ond gud av något slag. Med sikte på världsherravälde skapas monstersoldater på rullande band. Det hela är väldigt förvirrande.

Rörigare blir det med klumpigt inklippta oneliners, ett obalanserat rollgalleri och slarvigt skrivna sidohistorier. För ärligt talat, vad gör ens Jokern här? Visst, Harley Quinns kärleksintresse och ett återkommande hinder, men med några välbehövliga manusredigeringar hade filmen klarat sig bättre utan honom. I nuläget fungerar han som en påtänd pausunderhållare.

Så hur väljer rocksångaren tillika då-och-då-skådisen Jared Leto att besvärja Heath Ledgers Oscarsbelönade spöke? Tja, med ett slags onyanserat, pinsamt överspelande karaokecover på method acting som vittnar om hur James Francos karaktär från Spring Breakers hade kunnat se ut på en Halloweenfest. En av vår tids stora serietidningsskurkar har blivit en bisarr blingbärande nu metal-hustler med grillz och fula tatueringar.

David Ayer skippar alltså finliret och satsar stenhårt på en uppskruvad röra. Smutsigt, energiskt, ösigt, grabbigt och respektlöst. Så hög växel att sexismen smälter in och man vore en tråkig jävla pussy (en av filmens populära förolämpningar) om man klagade.

Så jag är väl en tråkig jävla pussy.