Stray

David Weiss 09:00 15 Apr 2021

“Människan lever ett artificiellt och skenheligt liv och skulle må bra av att studera hundar.” Stray, som främst följer den herrelösa hunden Zeytin Istanbul runt, inleds med ett citat från den grekiske filosofen Diogenes, som proklamerar den fyrbentes höga ställning. Med ett tålmodigt öga gör regissören Elizabeth Lo just det: studerar hunden. Men i ännu större utsträckning låter hon hunden studera människan.

Lo placerar kameran, för det mesta, i hundens ögonhöjd och genom Zeytin får man uppleva Istanbuls överbelamrade och stressiga gator. Det ger ett subjektivt perspektiv hur han kan tänkas uppleva världen. Ett vanligt misstag när man ska försöka begripliggöra ett djurs upplevelser är att göra djuret för mänskligt. Man lastar på igenkännliga drag för att göra upplevelserna relaterbara. Stray är i stor utsträckning befriad från sådana antropomorfa tendenser. Lo undviker att använda ledande musik för att försöka förklara vad som försiggår inne i hundens huvud. Den kallhamrade objektiviteten är djärv och ger en intressant effekt: mänskliga beteenden börjar framstå som främmande och udda. Människan blir inte längre händelsernas centrum utan förvandlas till något obegripligt och främmande.

Närmare slutet flyttas kameran till och från upp i mänsklig ögonhöjd och det är synd. Det bryter förtrollningen. Men trots det är Stray både ett läckert formexperiment och en påminnelse om att jorden inte enbart snurrar kring den mänskliga upplevelsen.

 
Genre: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner