The Straight Story

Vid första anblicken är detta en besvikelse. Inte för att det är en dålig film, långt därifrån, utan för att den extravaganta och ständigt undflyende David Lynch har blivit ordinär och lite tråkig - straight, helt enkelt. Det enda som är sig någorlunda likt är trotjänaren Angelo Badalamentis stämningsfulla musik. Tänker man ett varv extra inser man dock att den sanna historien om herr Alvin Straight, som kör genom halva USA på en gräsklippare för att träffa sin döende bror en sista gång, är precis så bisarr som Lynch vill ha den. Vad som har hänt är i stället att regissören lämnat de stora gesterna bakom sig, till förmån för det nästan löjligt (med lynchianska mått mätt) lågmälda uttrycket. Enda gången man anar att den sida av Lynch som vi vant oss vid har svårt att hålla sig i styr, är då vi får träffa en av denna antiversion av roadmoviens många bifigurer - en kvinna vars bil fungerar som en magnet på rådjur. Bara den senaste veckan har hon kört på fjorton stycken och hon befinner sig förståeligt nog i ett tillstånd mellan desperation och total upplösning. Alvin Straight är i sjuttioårsåldern och lever ett stilla liv tillsammans med lätt efterblivna dottern Rose (som vid ett annat tillfälle skulle vara värd en egen film) i det stora trähuset på landet i Iowa, när han får veta att brodern, som han inte haft kontakt med på många år, är döende. Alvins syn är för dålig för att han ska kunna köra bil till brodern och pengar till bussbiljett finns inte. Han får alltså ta gräsklipparen, en sådan där traktorliknande sak. Och detta saktfärdiga gemak får vi sedan följa genom ett par av USAs mellanvästernstater. På sin väg möter Alvin ett Amerika som sällan speglas på film, och framför allt en rad vanliga och genomreko amerikaner, som hjälper den egensinnige mannen så gott de kan. Om man förtränger att det är Lynch som håller i taktpinnen och i stället för att vänta på skruvade stämningar och absurditeter låter sig fångas av filmens rytm och innerliga känsla, märker man att detta är en otroligt välgjord och vänlig film. Det låter kanske tråkigt, och lite trist är det, men när en filmskapare kan få en skenande gräsklippare att frambringa närmast actionliknande spänning - ja, då måste han väl göra något rätt. Filmens stora behållning är dock den bortglömde skådisen Richard Farnsworths minimalistiska och hjärterörande porträtt av den bottenlöst envise stofilen Alvin Straight. Icke desto mindre hoppas jag att nästa Lynch-projekt är något ordentligt skruvat. (Premiär 25 december)