Stöld inleds med hur den unga samen Elsa ser hur hennes ren mördas. Flera år senare utsätts hennes sameby för hat och hot och samtidigt hinner historien ikapp henne. Frågan är hur den nu vuxna Elsa kommer att agera.
Det finns två saker med Stöld att ta med sig. Det första är att man verkar ha jobbat med lokala skådespelare. Alla talar samiska eller svenska med norrländsk brytning. Det ger en välbehövlig men dessvärre ovanlig autenticitet. Alltför ofta hör man annars någon prata stockholmska eller göteborgska på film och inte verkar gjort annat än bott på ett fjäll. Det andra är vackra naturbilder av årstiderna och arbetet med renarna. Magnifikt.
Man tänker att manusförfattaren Peter Birro som så ofta på ett skickligt sätt skildrat klass och kön skulle lyckas bättre med manuset. Nu staplas istället stereotyper på varandra. Tröttsamma plattityder av sura norrlänningar i flanellskjortor med kargt ordförråd. Berättelsen om samerna har dessutom fått stå tillbaka. Här finns en sorgesam men intressant bihistoria om psykisk ohälsa och alkoholism, tyvärr vanligt förekommande hos många ursprungsbefolkningar, som inte fördjupas. Martin Wallström spelar passande nog filmens bad guy. Inte att han blir speciellt obehaglig, snarare att han som person för tankarna till de sega Beck-filmernas hopplösa dramaturgi där han spelar polis.
För Stöld blir just bara en sömnig och massproducerad thriller snarare än en trovärdig skildring av hur samer drabbas av rasism, konflikten med civilsamhället om markägande och gruvnäringens exploatering av deras natur.
