Stigmata

Religiös mystik och specialeffekter är ingen bra kombination. I synnerhet inte i händerna på en regissör som lärt sig hantverket via popvideor och reklamfilmer. I den bästa av världar borde man inte få göra långfilm om man inte nogsamt tvättat bort alla klichéer och övertoner som dessa genrer är övergödda med. Rupert Wainwright tycks inte ha en aning om att det är den stora känsliga filmduken han tillverkat rörliga bilder för och inte för den halvsovande, uttråkade MTV-publiken. Han fläskar på med motljus, med utfrätta färger, med femtielva extrema närbilder på fimpade cigaretter, vattendroppar och ägg som släpps ner i stekpanna - allt givetvis med explosionsartade effekter på ljudbandet. Och framför allt fläskar han på med regn. Regn och mörker. David Fincher satte normen i [I]Seven[/I] och sen dess har lärjungarna ställt sig på led. Detta i sin tur har nu lett till att vi åskådare faller i djup sömn. Bänkrad efter bänkrad. Det här är den sortens film om vilken man brukar säga att "det kunde blivit bra". Det vill säga om den gjorts i en annan stad än Hollywood och av en annan regissör än denne Wainwright. För när man väl överlevt alla hysteriska effekter och övertoner, alltså när man kommit till slutet av filmen, då uppträder plötsligt en eftertext som i sig berättar mer än vad hela filmen lyckas med. Jag funderade ett tag på att skriva vad, men någonting ska ni ju ha att se fram emot. Det har i alla fall att göra med Jesus och det har att göra med dödahavsrullarna och det har att göra med evangelium. Rätt eller fel evangelium. Och till syvende og sidst har det att göra med Vatikanens enorma makt och dess fantastiska tröghet. Det tog dem 500 år att erkänna Jeanne d'Arc. Bara en sån sak. Men bortom alla spektakulära specialeffekter och bortom alla sprutande vener och artärer, som präglar denna grällt överstyrda historia om en hårfrisörska från Philadelphia som på grumliga grunder drabbas av religiös stigmata, så döljer sig alltså en bra berättelse. Något som kunde blivit en fascinerande dokumentär, om inte annat. I den här tappningen blir det inte ens till underhållning, därtill är Rupert Wainwright alltför ängslig för att vi ska missa poängen. Skicka omedelbart tillbaka honom till popvideoverkstaden. Där hör han hemma.