Star Wars: The Force Awakens

Sebastian Lindvall 09:10 16 Dec 2015

Först och främst: jag är inget stort Star Wars-fan. Inte längre.

Det fanns en tid när jag lekte med actionfigurerna. Sedan köpte jag aldrig den där guldfärgade VHS-boxen, fastnade aldrig för tv-spelen, läste inte serietidningarna, följde inga tecknade spin-offs. Men det gör inte så mycket när JJ Abrams, seriens nya regissör, tacklar den sjunde episoden med så mycket kärlek att prologen knappt rullat förbi stjärnhimlen förrän jag villigt uppslukas av hans nostalgiska nöjesattraktion.

Trots två trekkerflirtar har Abrams alltid varit noga med sina offentliga kärleksförklaringar till en galax långt, långt borta. Det märks i exposition, rytm, respektfull musikläggning, retrocharmiga övergångar (wipes!) och det rosaskimrande sätt som varje bakåtblickande relik och replik ramas in och skruvas upp i det för spelmiljön lämpliga IMAX-formatet. Smittsam affektion färgar av sig på varenda bildruta i en modernisering som präglas av en något distanserad komik, ett rappare tempo och en betydligt rörligare kamera (lyckligtvis utan Abrams ökända lens flare-fixering), utan att någonsin tappa kopplet till originaltrilogin som till och med George Lucas sumpade i sina prequels.

Det har gått 30 år sedan Jedins återkomst och alla letar efter Luke Skywalker, nu spårlöst försvunnen efter ett misslyckat mentorskap. På den mörka sidan mobiliseras spillrorna av imperiet, kallade The First Order, vars högsta höns består av den hologramprojicerade kejsarfiguren Snoke (Andy Serkis), hans maskerade lärling Kylo Ren (en älskvärt trasig Adam Driver) och den stelbenta generalen Hux (Domhnall Gleeson). På den goda sidan står en motståndsrörelse ledd av Leia (Carrie Fisher), numera general, som finner välkommen backup efter att hennes bäste pilot Poe Dameron (Oscar Isaac) räddats av Storm Trooper-desertören Finn (John Boyega) och störtat på den svältfödda sandplaneten Jakku där föräldralösa skrotsamlaren Rey (Daisy Ridley) hittas.

Filmen arbetar med ett multidimensionellt förflutet. Främst uttrycker sig detta i såpaintrigerna med en ny generations släktfejd, upplåst med parafraser på ikoniska scener från förr. Men trots denna solsida av déjà vu, ett slags återupplivat barndomsbehag i 3D-format, finns en mörkare klangbotten. Tidens förgängliga avtryck syns när Rey lunchar med ryggen mot en störtad AT-AT, en ringrostig Han Solo (Harrison Ford) prövar sig fram i överljusfart, hela planeter utplånas och Kylo Ren bekänner sina tvivel för Darth Vaders kranieliknande kvarlevor. Trots dagens digitala återupplivningsmöjligheter har galaxen aldrig varit lika skör. Tydliga ålderstecken får allt att kännas på riktigt, även för oss som gömt leksakerna på vinden.

Tårarna är ofta nära och gåshuden redo att sticka hål på tjocktröjan. Jag är som sagt inte längre något Star Wars-fan, men kraften i The Force Awakens är stark, upprivande och övertygande. En värdig uppföljare och ett lovande startskott på vad som kan bli seriens mest drabbande trilogi.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner