Park Slope, Brooklyn, 1986. Bernard Berkman var en gång en hyfsat framgångsrik författare, nu försörjer han sig som lärare i creative writing medan hans fru Joan gett sig på skrivandet och får en text publicerad i The New Yorker. Deras förhållande skaver och sitter åt, har lika taskig passform som Bernards jeans när han ger utlopp för sina aggressioner på tennisbanan. Bernard och Joan separerar med delad vårdnad av sina söner Walt och Jeff, men då den äldre Walt tar ställning för sin pappa som han i det närmaste avgudar, väljer Frank att bo kvar hos mamma. Bernard hittar ett ruckel på fel sida av Prospect Park som han inreder med en Mamman och horan-poster och en bisarr studiebänk åt Frank. Walt har ärvt sin fars ständiga intellektuella hävdelsebehov, som när han beskriver Förvandlingen som "kafkaesque" eller när han hyllar Magnificent Ambersons men på frågan om vilka som är med svarar "Orson Welles? Jag vet inte, jag har inte sett den. Men jag har sett foton". Samtidigt mår tolvårige Frank inte så bra. Han dricker öl och smetar ut sin sperma på böckerna i skolbiblioteket. Noah Baumbach har inspirerats av sin egen uppväxt och har tidigare bland annat skrivit manuset till Wes Andersons Life aquatic. Men medan Andersons filmer enbart är form, fernissa och en total livrädsla för att vara på riktigt så är Baumbach det motsatta. Fan vad på riktigt han är. Det är genomgående fantastiskt spelat (var det bara ett skägg som krävdes av Jeff Daniels?), mörkt humoristiskt, sorgligt och ändå hoppingivande. Vart tar man vägen? Vem har kartan? Finns det någon karta? Som någon sa: Vi kan tycka att våra föräldrar är misslyckade, men det är sällan i närheten av hur misslyckade de själva känner sig. Risken är stor att Walt växer upp och blir precis som sin far. Eller tar tag i skiten och gör en fantastisk film om de där åren.Skådespelare:
Regi:
