Sophelikoptern är en originell och andlöst vacker film där tiden tycks ha stannat i ett tidlöst vakuum. Svartvit, fåordig, politiskt laddad. Och den handlar om romer.
Tre syskon beger sig ut på en bilresa genom Sverige för att lämna tillbaka ett väggur som går men inte slår till deras mormor. Deras respektive ansiktsuttryck har liksom klockan stannat. Den ena är likgiltig, den andra bister. Den tredje är barnsligt nyfiken – en renodlad konstnärssjäl som på grund av sitt lågutbildade arv inte kan formulera sitt hjärtas längtan i ord. Men han vill bli poet.
Jonas Selberg Augustséns nya film Sophelikoptern är inte bara en politisk manifestation över hur människor möter varandra utan också ett utrops- och frågetecken kring växthuseffekten, djurplågeri och en välfärd som blickar ut över ett stup. Även om filmen onekligen är mycket långsam påminner den ofta om en in- och utandning.
Under resans gång hamnar syskonen på lite olika ställen, varibland i en norrländsk by som för tankarna till Lönneberga. De hinner möta många människor. ”Fin klocka”, säger dem. De ställer också en hel del frågor på engelska och femte gången filmens huvudpersoner upprepar att de kan svenska är poängen uppenbarligen att det inte är utan att det blir lite tjatigt. Replikskiftena är sparsamt utportionerade, monotont uppfordrande och svärtade i en absurd humor över vårt lands alarmerande tillstånd.
När eftertexterna rullar är filmproduktionen närmast utstuderat representerad av svenska namn, till den milda graden att en person helt enkelt heter Svensk i efternamn. Trots det, eller kanske just därför, är filmen att betrakta som ett upprop för de som i praktiken inte har en självklar plats i det svenska samhället.
