Hur kunde det här hända? Vi såg ju alla den katastrofala första trailern. Där Sonic förmänskligats med mardrömslika drag. Visst att regissören Jim Fowler efter det drog i handbromsen, försenade filmen, anlitade hjälp och designade om igelkotten efter fansens kritik. Ingen trodde väl ändå att det här skulle bli bra? Men det tycks faktiskt inte bättre än att vi precis kanske fått den bästa tv-spelsfilmen som gjorts. Visst att jag kanske växte upp med Sega Mega Drive. Visst att ökända floppar som Super Mario Bros och Silent Hill inte är så mycket att jämföra med. Sonic the Hedgehog är faktiskt underhållande.
Sonic (Ben Schwartz) är en utomjordingsigelkott som fötts med superkraften att springa i överljudshastighet. På grund av detta måste han fly från sin hemplanet till Jorden där han till slut blir jagad av den ondskefulle Doktor Robotnik (Jim Carrey). Sonic tar hjälp av genomgode småstadspolisen Tom (James Marsden) för att hitta sina teleporteringsringar och lyckas undkomma ett öde värre än döden.
Okej, handlingen är absolut inget nytt, tvärtom, det är en väldigt bilbältessäker familjefilm där ingenting någonsin riktigt känns farligt eller brådskande. På grund av detta blir därför också överraskningen så mycket större över hur bra många av skämten är. Jim Carrey har inte varit såhär fri, lössläppt och gummiaktig sedan Me, Myself & Irene (2000) medan Parks & Recreation-skådisen Ben Schwartz får Sonic att komma till liv. Om Jim Carrey fortfarande kan ha såhär kul borde filmmakarna skämmas om det inte blir en tvåa.
Styrkan hos filmen är faktiskt ens låga förväntningar, så när det visar sig vara en genuint charmig matiné är det lätt att se guldringar. Fan service får publiken att applådera men det är när ett skämt får mig att göra en ”spit take” från balkongen som för första gången tillfullo insikten verkligen sjunker in: Sonic the Hedgehog är inte bara rolig, det är en lyckad film! Vem kunde tro det?
