Oliver Stone skulle gråta om han såg öppningssekvensen av [I]Sonen[/I]. I tio handhållna minuter filmar bröderna Dardenne bakdelen på Olivier Gourmets blåställ. Då och då tar han en slurk kaffe. Bär lite plank till larmet av gigantiska bandsågar. Och när det verkligen blixtrar till kör han ett varv med högtryckspistolen på ett skruvstäd.
Inställsamt och frejdigt är inte orden jag letar efter här.
Om The Boredoms vore medelålders belgare med en filmkamera skulle [I]Sonen[/I] vara deras mogna mästerverk. Om Andy Warhol hade varit lite mer inne på rubankar och arbetsmiljöfrågor hade han förr eller senare kompletterat [I]Sleep[/I] och [I]Empire[/I] med precis den här filmen.
När den första formchocken lagt sig inser man att [I]Sonen[/I] faktiskt även rymmer en historia. Det kommer en ny adept till snickeriet där Olivier (Gourmet) jobbar. På ytan tycks det inte vara något särskilt med unge Francis (Morgan Marinne). Men deras karga form av maskinparks-male bonding döljer ett mörkt förflutet. För många år sedan blev Oliviers son strypt av en ung ligist som försökte stjäla familjens bilstereo. Samme Francis som nu intet ont anande ska få Olivier som sin förmyndare.
"Ingen skulle göra så här", säger hans ex-fru uppgivet.
"Jag vet", svarar Olivier. Han ser bara inget annat sätt att hantera det på.
För vad skulle han göra? Döda Francis?
Det som är intressant med bröderna Dardenne är hur nära de kommer sin karaktärer. Precis som var fallet med trailer park-tjejen Rosetta (1999) ges åskådaren här inget behagligt andrum. Olivier och Francis hyvlar bara vidare. Bär ännu lite mer plank under briljant underspel. Allt medan suspensen (och den är faktiskt större än det låter) formligen skriker efter en öppning. Till slut blir det nästan outhärdligt.
Samtidigt finns det små element som bryter av. Då och då kommer ett vilseledande löfte om förlösning (en vinkelslip som tänkbart mordredskap), men frågan om man verkligen kan förlåta sin sons mördare lämnas in i det sista öppen.
Och förlåtelse förresten. Med tanke på Oliviers yrkesval får vi väl sortera in det här under minimalistiska Kristus-porträtt vi minns.Skådespelare:
Regi:
