Some Kind of Monster

På ett plan är [I]Some Kind of Monster[/I] det mest ondskefulla uppslaget till en dokumentärfilm någonsin. Att göra två timmar om några bortskämda och egocentriska multimiljonärer som inte kan sluta älta sina pubertala samarbetsproblem låter som en elakartad flabbfest. Men eftersom de där miljonärerna råkar vara med i en grupp som heter Metallica och är gigantiska rockstjärnor framstår förstås både filmen och huvudpersonerna som betydligt ädlare än om ämnet hade varit, säg, några IT-miljonärer med alkoholproblem. När sedan medelålders musikskribenter härom veckan fick multipla orgasmer över hela sidor i dagstidningars kulturdelar blev min misstanke ännu starkare - att det här var en tröstfilm för män som går igång på att se rockstjärnor med vikande hårfäste försöka lösa ekvationen att kombinera pappaliv med en rock'n' roll-lifestyle. Och visst hade jag rätt. Men också helt fel. En film som [I]Some Kind of Monster[/I] handlar först och främst om vad man har att förlora. Det som från början skulle bli en triumfatorisk dokumentär om comebacken för ett av världens största rockband utvecklades till en ganska sorglig historia. Om hur den kreativa ångesten och trycket leder till bråk, maktspel och drogproblem. Och om några rockfarbröders försök att försöka vända på och förbättra gruppens urusla mentala klimat. Det handlar knappast om några imagestärkande porträtt. Lars Ulrich är irriterande och grälsjuk, när han inte surar för hur konstig sångaren James Hetfield varit mot honom ända sedan bandet startade. Hetfield å sin sida kombinerar aggressiva utbrott med dramaqueen-sortier och smällande dörrar medan Kirk Hammett hasplar ur sig den ena intetsägande new age-klyschan efter den andra. Till detta läggs scener med Ulrich och hans gigantiska konstsamling, eller när killarna åker jetski tillsammans. Så åker Hetfield in på rehab och allt ställs på sin spets. Det fortsatta arbetet sker under ständigt överinseende från en psykolog som har en smått beroendeframkallande effekt på gruppen, när han för 40 000 dollar i veckan håller dem i handen medan de ska fatta beslut, kommunicera och experimentera. Metallicasnubbarna vågar helt enkelt visa sig som allra mest sorgliga och sköra. De bjussar på förödmjukande scener och utbrott, på riktigt pissiga möten där samtliga gruppmedlemmar regrederar ner på krypnivå. I ett medieklimat där hårt regisserade pressjunkets och bisarrt kontrollerade intervjuer är vardagsmat blir en sån här film förstås unik och modig. Och för den som är riktigt hårdhjärtad finns fortfarande möjligheten att skrocka elakt när James Hetfield under de sista inspelningsdagarna sitter tårögd och förklarar hur mycket han gillar alla i bandet. Det här är ingen samling brainiacs, utan snarare ett gäng killar vars fenomenala karriär gjort att de fortfarande är finniga små killar i själen. Ett generöst utbud av "flugan på väggen"-scener gör att jag förlåter det något tillrättalagda slutet. Där bandet är helat och går ut och gör sin turné, efter att ha besegrat både sina inre och yttre demoner. Och lyckas, trots de pinsamma terapisessionerna, bevisa att de först och främst är rockstjärnor. Jag tror inte en sekund på den upplösningen, men det är väldigt fint, bombastiskt och tårframkallande i all sin manliga förljugenhet.