Familjekrönika som spänner över trettio år och handlar om två närstående familjer. Filmen följer främst paret Liu Yajoun (Jingchun Wang) och Wang Liyun (Mei Yong) efter deras son avlider i en ödesdiger olycka. Livet har sin gång och präglas av den extrema Ettbarnspolitiken, som var tänkt att stävja landets rasande befolkningstillväxt.
Filmens ramverk är som bäddat för bra melodram med en stat som detaljstyr det dagliga livet. Det liknar många minnesvärda filmer från nittiotalets Iran. Detaljstyrningen i So Long, My Son handlar inte bara om stora beslut som hur många barn man kan tänkas skaffa, utan även i det småskaliga. Tyvärr är det sällan mer än bara intressant. Filmen förhåller sig till sin säkra meoldramform och det är få gånger den känns riktigt levande.
Skådespelet är förtjänstfullt, men inte särskilt drabbande. Karaktärerna som sådana är främst offer för sina situationer snarare än säregna individer. Kanske är det ändå främst berättandet och i synnerhet hur filmen hoppar fram och tillbaka i kronologin som känns som ett onödigt grepp. Någonting går förlorat och när filmen borde bli mer specifik blir den istället allmängiltig. Det är en intressant film, men speltiden på tre timmar är något av en prövning och kan läggas på någonting annat.
