Sleepwalker

Det sägs ju att alla popskribenter egentligen vill bli popstjärnor. Oavsett hur sant det är så har vi i alla fall här två filmskribenter som blivit - om inte filmstjärnor, så i alla fall - filmare. Gamla Aftonbladet-recensenterna Johannes Runeborg (regi) och Johan Brännström (manus) har lämnat kritiken för att därmed bli - kritiserade. Inte helt otippat valde grabbarna skräckgenren, med viss lutning mot thrillern. Man har uppenbarligen stått på huvudet i alla kända forskarrön kring sömngångeri - och tagit fasta på de mer excentriska vanorna hos de människor som går i sömnen. Själv har jag fuskat i branschen i mycket unga år, men då enligt det traditionella mönstret, att man gör rutinvanor som man även gör i vaket tillstånd. Typ går på toaletten eller dricker ett glas mjölk. Om pappa Ulrik hade nöjt sig med sådana sysslor skulle det inte blivit så mycket film av det här. Brännström och Runeborg har snarare jobbat ordentligt med sin historia - glädjande nog har de också lyckats spara en överraskning till slutet. Sånt är vi inte bortskämda med. Det är det vanliga thriller/skräck-anslaget - i villaförortens Fisksätra är allt lugnt och mysigt och fint. Familjen har just kommit hem från semestern, gäddorna från sista dagens fiskafänge ska rensas, mamma och pappa skålar i ett glas vin innan man lägger sig. Men livet efter semestern blir inte riktigt som man tänkt sig. För när pappa Ulrik vaknar på morgonen - har han sängen full av blod. Tjosan! Vad har hänt här? Var är hustrun? Och barnen? Jag kan inte hjälpa att jag undrar varför det är så intressant att göra en film på temat att en människa utför hemska handlingar - där bilkörning är det minst harmlösa, men ändå spektakulärt - i sömnen! Visst, en djupdykning i det undermedvetna, i de mörka skrymslena i människans inre - jag förstår - men tillräckligt engagerad blir jag ändå inte. Angelägenhetsgraden är - halvhög. Men jag ska inte förneka att Runeborg och Brännström lyckas göra föreställningen spännande. Föredömligt nog sparar man på specialeffekterna och fokuserar på psykologin. Eller i alla fall på rädslan, oron och osäkerheten. Det går dock inte att komma ifrån att det här är ett debutverk. I andra halvan av [I]Sleepwalker[/I] går berättandet i stå. Ja, filmen får närmast motorstopp. Det byts tåg fram och tillbaka, det snackas med poliser i Sverige och Norge, men inget händer, inget som för berättelsen framåt i alla fall. Och som åskådare sitter man och ropar halvhögt - hallå, varför ringer ingen dit istället! Här är det uppenbart att man varit medveten om knutarna - men inte förmått lösa upp dem. Kanske inte haft tid och råd. Och det är allvarligt. För här förlorar [I]Sleepwalker[/I] massor i tempo och intensitet. Likaså har filmarna mycket att lära i personinstruktion och dialog. Särskilt under den sackande delen i filmen faller åtskilliga repliker stendöda i golvet. Och det är svårt att klandra skådespelarna. Får man ingen hjälp med regin och om man i ögonblicket inte förstår varför ens karaktär ska agera på ett visst sätt - då är det inte heller lätt att vara inspirerad och trovärdig.