Sex & Lucia

I min recension av Julio Medems förra film, [I]De älskande vid polcirkeln[/I] ,anklagade jag regissören för att vara för kyligt intellektuell, för att ha tänkt för mycket och känt för lite. Efter att ha sett hans nya film, [I]Sex &Lucia[/I], så är jag böjd att tro att han läste vad jag skrev.I nte för att det här nödvändigtvis är en bättre film, men här kan man i alla fall inte prata om kylig intellektualism. För här knullas det hejvilt och exponeras kön av alla de sorter och storlekar på ett sätt som inte står mjukporrgenren långt efter. Det är eldigt, lustfyllt och passionerat, inte tu tal om det. Men om man gör experimentet att plocka bort sexet ur filmen, vad blir kvar då? Tja,inte mycket, är jag nödd att skriva. En väldigt tunn historia om Lucía, en ung kvinna besatt av författaren Lorenzo, som hon söker upp och inleder en intensiv relation med. Så småningom trasslar han till delar av sitt förflutna riktigt ordentligt och hamnar inte bara i konstnärlig kris. Han försvinner dessutom och i sin sorg söker Lucía upp den ö som Lorenzo ständigt återvände till i sina tankar. Där träffar hon en man och en kvinna som på olika sätt, visar det sig, fått sina liv ödesbestämda av just denne Lorenzo. Om jag ändå ska försöka förmå mig själv att tro att detta är en tillräckligt intressant historia för att berättas i långfilmsformat, så faller det ganska omgående på att Lorenzos karisma inte når upp till de förväntningar som berättelsen ställer på honom. Så efter två stolpskott börjar jag nu bli lite besviken på Julio Medem, vars tidiga filmer [I]Kossor[/I] och [I]Den röda ekorren[/I] , socialrealistiska dramer från regissörens hemtrakter i Baskien, placerade honom i samma plogfåra som giganten Carlos Saura. Idag skulle den jämförelsen te sig direkt löjlig. För trots ett ambitiöst kameraarbete -[I]Sex & Lucia[/I] är en förbaskat vacker film - så skvallrar den här senaste filmen om en regissör renons på idéer och desperat efter kommersiell framgång. Vilket som bekant är en olycklig kombination.