Secretary

Här är försvarstalet: "Visst handlar filmen om ett S/M-förhållande, men [I]Secretary[/I] är först och främst en kärlekshistoria om två osäkra människor som arbetar tillsammans. Ja, smisk och handfängsel kanske verkar lite konstigt, men berättelser om sexuella uppvaknanden är alltid allmänmänskliga, verkligen". Eller kanske så här: "Du skulle inte blinka om det här var Almodòvar, men i en film om den amerikanska medelklassen är sexuellt avvikande beteende plötsligt äckligt?" Vad jag vill säga är naturligtvis är att [I]Secretary[/I] är varm och sevärd. Att den trots ämnet har mer gemensamt med [I]Muriels bröllop[/I] än bajsvåldsfestivalen i Pasolinis [I]Sodoms 120 dagar[/I]. Maggie Gyllenhaal är Lee, ny sekreterare hos advokaten Edward Grey. Deras styrkor och svagheter kompletterar varann och de glider blygt in i ett ömt master/slave-förhållande på jobbet. En överspänd James Spader gör den försynte chefen med en frisk dos självkritik och skam, så långt ifrån en lysten sadist som man kan komma. Han bryter till slut ihop, hatar sig själv, förhållandet måste ta slut. Vändpunkten är så elegant konstruerad att man ryser. Lee har nämligen blommat upp av bestraffningskuren, läst in sig på submissiv/dominant sexualitet och insett att de bägge är ganska normala. Och om Edward inte vågar älska henne, får hon ha ett liv på annat håll, med en annan man. Vem som har makt över vem är, som alltid i S/M-historier, ingalunda uppenbart. Regissören Steven Shainberg presenterar inga enkla svar. Beror Lees läggning på en vacklande mental hälsa eller är hon bara missförstådd? Berättar hon för fästmannen om sina perversioner? Lever hon som hunsad hemmafru lycklig i alla sina dagar? Shainberg tillåter publiken vilken tolkning som helst utan att för den skull bli dunkel eller osammanhängande. Över huvud taget tar Shainberg många stilistiska risker. Voice-over är livsfarligt, särskilt när man som här arbetar med en litterär förlaga, men Lees kommentarer tillför verkliga nyanser i berättelsen. Angelo Badalamentis musik har en tendens att dra iväg hemåt [I]Twin Peaks[/I], men här är han på topp. Fadersrelation, sexscener, den slitna mammans varje ansiktsuttryck, allt så ärligt att man mot förmodan blir genuint engagerad i karaktärernas problem. Det är väl slutligen det som gör hela skillnaden. En välspelad kärleksfilm. Det är nästan unikt.