Save the Last Dance

Dansfilmen verkar ha fått en renässans på sistone. [I]Billy Elliot[/I], [I]Center Stage[/I] och [I]Bootmen[/I] är några filmer som försökt dansa sig in i tonårspublikens hjärtan. Och [i]Save the Last Dance[/I] är också lättast att definiera genom att rabbla några av de mer uppenbara förebilderna - [I]Dirty Dancing[/I] möter [I]West Side Story[/I] möter [I]Flashdance[/I]. Att påstå att [I]Save the Last Dance[/I] bygger på extremt tydliga kontraster och motsättningar är snarast en underdrift. Eller vad sägs om en handling där vita, blonda, balettdansande medelklassflickan tvingas flytta till Chicagos slummiga South Side, där hon inte bara är en av de få vita eleverna i skolan utan snart får lära sig nya sätt att klä sig, prata på och - framför allt - en ny dansstil. Att hennes svarta street- och skolsmarte pojkvän dessutom riskerar att råka i klammeri med polisen, eller att filmen slutar i en audition till en dansskola är väl bara vad man kan vänta sig efter det upplägget. Mycket ska hinnas med alltså, och det blir till sist ganska få rena dansscener i filmen - de flesta av dem utspelas på en klubb där stela, stiffa vitingen får lära sig att dansa sensuellt och sexigt med alla de coola ghettokidsen. Resten av filmen går åt till ett ambitiöst men misslyckat försök att göra en Spike Lee-light. Upphovsmännen skrapar lite på ytan kring olika sociala problem, men vågar aldrig bryta mot den snälla, tama och ofarliga ton som filmen håller. Att kärleken kan övervinna allt och att drömmar kan bli sanna må vara det stoff som ungdomsfilmer vävs av, men det klingar aldrig lika falskt och ihåligt som när det förpackas i en fejkad, halvt om halvt samhällskritisk form. Då blir det bara ännu mer förljuget än de filmer som aldrig utgett sig för att vara något annat än kosmetisk verklighetsflykt.