Sarah’s nyckel tar sin början under den så kallade Vel d’hiv-razzian i fyrtiotalets Paris och slutar på ett trendigt kafé i nutida New York.
Under knappt två timmar ska mycket hinnas med och resultatet är förvånansvärt fattigt. Kristin Scott Thomas är visserligen övertygande som den hårt grävande journalisten vars privatliv havererar i jakten på sanningen om den judiska flickan Sarah, men det spelar ingen roll när fokuset i filmen är så splittrat. De två parallellhistorierna varvas klumpigt och fördjupas aldrig tillräckligt för att man ska upprätthålla ett helhjärtat intresse. För visst är Sarahs livsöde fruktansvärt men när Kristin Scott Thomas reser land och rike runt (hon har tydligen sjukt mycket pengar) utan att man riktigt förstår vad det är som driver henne blir det mest förvirrat.
Den vuxna, mytiska Sarah porträtteras som ett stumt väsen och likt en underskön Vogue-modell blickar hon sorgset ut över en strand. Det är smaklöst och ytligt. Historien om Sarah och hennes nyckel förtjänar bättre.
