Författaren Sara Lidman talade ofta om “att komma förbi det redan skrivna”, och i sina verk kom hon att gång på gång söka sig till berättelser och teman som dittills blivit förbisedda. Hon kom att utmärka sig stilistiskt i skildringar av allt ifrån norrländska gruvarbetare till vietnamesiska krigsoffer, och har därmed gjort ett bestående avtryck i svensk litteratur såväl som samhällsdebatt. Att komma förbi det redan skrivna om hennes livsgärning blir följaktligen en utmaning när hennes egen berättelse ska skildras på vita duken. Gunilla Breskys dokumentär är formmässigt djärv: dramatiserade bilder blandas med arkivmaterial, och Lidmans livshistoria berättas genom hennes egna dagboksanteckningar (trovärdigt inlästa av Ellinor Lindgren). Här är det Saras eget berättande som får ta plats, och det poetiska språket avspeglas i bilderna. Det är fint, men ibland så varsamt genomfört att de dramatiska vändpunkterna i Lidmans liv inte framträder i sin fulla rätt.
Dokumentären följer en strikt kronologisk tidslinje som sträcker sig över 1900-talets andra halva. Lidmans engagemang och arbetslust är enorm, och hon hamnar ständigt i skottlinjen vid historiskt avgörande konflikter. Hon reser till Hanoi under pågående Vietnamkrig, och talar som åttioåring inför folkmassor under protester mot invasionen av Irak. Det är fascinerande att följa. Men de litterära och politiska landvinningarna återspeglas inte i privatlivet. Arbetet tycks mer eller mindre oförenligt med en kärleksrelation, och Lidman brottas i sina dagböcker mycket med sin egen ensamhet. Det är en berättelse om konstens pris som stundtals är hjärtskärande, men Lidmans klarsynta karaktär och välavvägda reflektioner gör ett avtryck som får tittaren att lämna biosalongen hoppfull.
