Efter publikfientliga doktorsavhandlingen Ararat är det skönt att se att Atom Egoyan hittat tillbaka till sin kärnverksamhet: dekadens, drömliv och psykosexuellt mörker. Om Tristram Shandy är årets mest ofilmbara roman och Da Vinci-koden den mest onödiga, är det här den som väcker flest frågor. Baserad på en roman av Rupert Holmes börjar Sanna lögner på en stödgala för poliosjuka 1956. En Dean Martin/Jerry Lewis-liknande duo (Colin Firth som torr britt och Kevin Bacon som nutcase) är precis på väg att implodera, och vad som följer är en två timmar lång noir-utflykt som som med hjälp av en död kvinna i ett badkar, New Jerseys maffia och några godbitar från Alice i underlandet närmar sig ämnen som celebritetskultur, privat/offentligt och ett mytologiskt Watergate-70-tal.
Atom Egoyan är ingen vän av feglir. Ambitionen här är antagligen en stor systemdeckare av typen Mulholland Drive eller Chinatown. Själva grundhistorien - Alison Lohmans New Journalism-reporter skriver in sig själv i handlingen inför en roman om duons uppbrott - tar visserligen aldrig riktigt fart känslomässigt (Egoyans problem i det mesta utom Ljuva morgondag). Men längs vägen bjuds det om inte annat på porrigt, intellektuellt skuggspel som för tankarna till Egoyans tidiga kinky-filmer Exotica och Den gode mannen. I framtiden kommer vi hitta Sanna lögner i lådan för "intressanta misslyckanden", en avdelning att behandla med viss respekt.Skådespelare:
Regi:
