Rymningen

Recenseras tillsammans med kortfilmen [I]Evert[/I]. Det är bara det behändiga formatet som dessa två filmer med distribution av Folkets Bio har gemensamt. Formatet och att det är yngre killar i huvudrollerna. I [I]Rymningen[/I] är det Gunnar som står i fokus. Hans mamma har just dött och både Gunnar och hans pappa försöker bearbeta sorgen, var och en på sitt sätt. Pappan blir aggressiv, Gunnar blir ledsen och bestämmer sig för att rymma. Med sig på resan tar han två kamrater som ovetande om Gunnars planer tror att det är fråga om en utflykt. [I]Rymningen[/I], med manus av regissören Lisa Munthe, är en ganska otäck historia om ensamhet och saknad. Här har man effektivt utnyttjat naturen. Skogen är stor och tyst, grenarna piskar i ansiktet, vattnet är svart och glittrande hotfullt och miljön förstärker känslan av utsatthet. Novellfilmens omfång gör att berättandet måste ske effektivt, ingen tid kan slösas på omsorgsfulla uppbyggnader eller bakgrunder. I [I]Rymningen[/I] är vissa scener mer som ledtrådar, ibland väl förenklade, men det bra är att man som åskådare får fantisera om vad som händer, så att säga, mellan raderna. Ett helt annat temperament har historien om Evert, 12 år och tippare. Här är tiden 60-tal och hans dröm är 12 rätt på tipset. Något han tänker att kanske mamman kan hjälpa till med. Hon jobbar ju ändå på tipstjänst, och så svårt kan det väl inte vara om man tänkt ut det perfekta brottet? Evert är en otidsenlig film, och då i positiv mening. Det finns något lätt nostalgiskt över den -- världen är fortfarande god, chartern har just börjat gå till Mallorca och det är på det hela taget en lite absurd och rolig film. Dessutom är skådespelarinsatserna fina. Anders Österholm gör Evert till en ledig och finurlig pojke och Irma Schultz Keller spelar mamman med fina nyanser och stor närvaro.