För den sportsintresserade är 70-talet förevigat som årtiondet då elitidrottare löpte linan ut och levde liv värdiga rockstjärnor. Det var en tid då Vitas Gerulatis och Björn Borg hängde med Andy Warhol på Studio 54 mellan US Open-matcherna och George Best drev en drös nattklubbar samtidigt som han sköt Manchster United mot ligatiteln. En annan framstående sportprofil och connoisseur under denna tid var den brittiska Formel 1-föraren James Hunt (Hemsworth), ökänd för sina playboy-manér.
I Rush används Hunts utsvävande livsstil främst som konstrast till huvudkonkurrenten Niki Laudas (Brühl) självdiciplinerade och målinriktade approach. Vi får följa de två talangerna från de sorglösa åren i underdivisionen Formel 3 och fram till den slutgiltiga dramatiska uppgörelsen under 1976 års kamp om världsmästartiteln. Regissör Ron Howard befinner sig i sitt esse med filmen som bygger på just den typ av verklighetsbaserade och tongivande drama som han älskar att sätta på vita duken (Apollo 13, A Beutiful Mind, Frost/Nixon). Såldes förs vi också genom den snabbspolade och tillspetsade dramaturgin med en särskilt trygg hand. Actionscenerna är högoktaniga (ja, jag vet är jag inte är ensam om den frasen) medan huvudkaraktärernas passion för sporten bitvis känns en aning oinspirerad. Som svensk saknar man en plats för Ronnie Peterson i manuset, den svenska förare som var samtida med Hunt och Lauda och vidare slets ur sin brinnande Lotus av den förstnämnda när han dödskraschade på Monzabanan 78.
