Roxbury

[I]Roxbury[/I] är en film som väcker tankar. Tankar som: Har någon involverad i denna film överhuvutaget tänkt? Varför har den som sa; ok, här är miljonerna, go ahead, inte förlorat sitt jobb? Vad för slags mutor har fått distributionsbolaget att sätta upp den i Sverige? Hur ska de stackars svenskar som pungar ut 75 pix för biljetten nånsin kunna kompenseras? Ska jag byta jobb? Egentligen vill jag inte skriva den här recesionen. Filmen är inte värd ett uns av tankemöda. Jag gör därför processen kort: [I]Roxbury[/I] suger. Du kan sluta läsa här. Om du nödvändigt vill veta varför [I]Roxbury[/I] suger, så låt mig formulera det så här: Richard Grieco i rollen som - tadam - Richard Grieco är det enda någotsånär sansade och tvådimensionella i denna film. ([I]Austin Powers[/I] framstår som nyanserad i jämförelse.) De två huvudpersonerna, LA-bröderna Butabi, skulle kunna definiera begreppet korkad i vilket lexikon som helst. Och människorna runtomkring dem är bara en hårsmån bättre fungerande varelser. Tjejerna är antingen silkoninplanterade plastikopererade bimbos eller känslokalla bitches. Männen är antingen uppumpade dumskallar eller. eller icke uppumpade dumskallar. Denna värld tvingas man stå ut med i exakt 81 minuter. Till och med bröderna Butabi (som uppenbarligen är återkommande inslag i [I]Saterday Night Live[/I]) hade kunna lista ut hur många minuter för mycket det är.