Rose tar avstamp runt tiden för prinsessan Dianas död 1997. Ellen (Lene Maria Christiansen) och hennes man Vagn (Anders W. Berthelsen) tar med Ellens schizofrena syster Inger (Sofie Gråbøl) på en bussresa till Paris. En stad hennes syster besökt i sin ungdom och som verkar ha en förklaring till hennes sjukdom.
Framför allt är det Sofie Gråbøls ömma porträtt av en psykisk sjuk kvinna som lyfter filmen. Det finns både sorg och värme i hennes Inger. Hon bär stundtals filmen på sina trötta axlar och när kameran vilar på hennes ansikte märker man att det i hennes inre pågår en storm som aldrig stillar.
Det är annars en brokig resa men historien går väl ihop, en begravning för en igelkott, som kan te sig lustig, leder till en allvarlig händelse, Ingers vänskap med den 13-årige medresenären Christian blir varmt och komiskt eller hur Christians pappa, en riktig surgubbe i ordets rätta bemärkelse, motarbetar sonens relation med Inger ger filmen både allvar och humor.
Niels Arden Oplev visade med sin Ser du månen, Daniel (2019) att han behärskar drama väl. Även Rose har inspirerats av verkliga händelser och att göra film om psykisk sjukdom skulle kunna bli fel men Oplev undviker alla fallgropar. Det finns i stället en djup respekt och empati i hans berättelse.
