Sommarlovet är slut. Vardagslunken är redo att ta över. När Rocks kommer hem från första skoldagen visar det sig att någon lunk kommer det inte vara att tala om. Hennes mamma meddelar via brev att hon behöver samla sina tankar och lämnar en slant för de mest akuta utgifterna. Rocks, som annars mest hänger med sitt tjejgäng dagarna i ända, blir illa tvungen att bli vuxen i förtid. Någon måste ta hand om lillebror Emmanuel (D’angelou Osei Kissiedu).
Rocks är Sarah Gavrons tredje långfilm. De två föregående filmerna berör ämnen som integration och arrangerade äktenskap under åttiotalet (Brick Lane) och kampen för kvinnlig rösträtt (Sufragette). Med Rocks beger sig Gavron till ett samtida Hackney i östra London.
Filmen är ett socialrealistiskt drama som fokuserar mer på jargong och små, vardagliga ögonblick snarare än regelrätt narrativt driv. Situationsbaserad spänning som borde kännas brännhet är i bästa fall ljummen och blir förpassat till periferin. Kommer hyran kunna betalas i tid? Kommer de ens ha pengar till mat? Kanske, vi får väl se, verkar Gavron tänka.
Istället fylls den ringa speltiden om 90 minuter med stridigheter inom tjejgänget, internskämt, nya bekantskaper och massvis med dans. Vardagen kartläggs med en sån noggrann detaljrikedom att det krävs riktigt vass personregi för att det inte ska bli trist. Det tar inte särskilt många minuter innan ledan tilltar. I ambitionen att rikta kameran mot underrepresenterade levnadsförhållanden glömmer man bort att film behöver vara spännande. Eller rolig. Någonting behöver i alla fall hända.
