I R.M.N. - Kall vinter fäster den rumänske regissören Cristian Mungiu blicken på ett multietniskt samhälle i regionen Transsylvanien, där rumäner och ungrare lever sida vid sida. Vad som främst tycks förena dem är dock att de gemensamt lyckats köra iväg traktens romer, vilka de utan ansatser att dölja sin rasism hänvisar till som “zigenare”. En kollektiv intolerans som åter bubblar upp när traktens industriella bageri anställer tre gästarbetare från Sri Lanka.
Från den lilla byn kommer Matthias (Marin Grigore) som likt de flesta sett sig om efter jobb utomlands. Tjänsterna som utlysts av bageriet anses inte vara tillräckligt lönsamma. Bättre pengar finns att tjäna i exempelvis Tyskland, dit Matthias sökt sig för att jobba på slakteri. Men när en av förmännen kallar honom för en “lat zigenare” finner sig Matthias en dansk skalle senare på flykt hem till sin familj. Hans fru, Ana (Macrina Barladeanu), vill dock inte veta av honom. Dels för att Matthias innan han reste hade en affär med Scilla (Judith State), som är driftchef på bageriet. Men kanske också på grund av Matthias föråldrade ansatser till barnuppfostran. I filmens öppningsscen skräms parets son Rudi (Mark Edward Blenyesi) av något i skogen. Vad får vi inte veta, men att Rudi som en följd slutat prata hanterar Matthias med bristfälligt tålamod.
Desto mer tålamod har Mungiu som inte gör sig någon särskild brådska. Han skyggar inte heller inte för långa tagningar. Filmens längsta klockar in på 17 minuter och skildrar ett agiterat möte i byns kulturhus där gästarbetarnas närvaro står på dagordningen. Likt resten av filmen står Scilla för den nästan enda förnuftiga rösten medan övriga bybor spyr ur sig sina fördomar. I sitt myller av detaljer och överlappande dialog är scenen i sig ett litet mästerverk. Lite som om Robert Altmans ande filmatiserat en tavla av Bruegel. I mitten sitter en handfallen Matthias, som i något slags limbo mellan sin åtrå till Scilla och ryggradsreflexen att stämma in i det rasistiska kacklet.
Akronymen “R.M.N.”, som kort och gott är filmens originaltitel, betecknar ett slags magnetisk scanning av hjärnan. En process Matthias allt skröpligare pappa genomgår i filmen, men också en metafor för hur Mungiu försöker förstå den samhälleliga kroppen. Det är en dyster bild av vår samtid som beskriver ungefär samma hatiska tendenser och reflexer som landsmannen Radu Jude gjorde härom året i lysande Good Luck Banging or Loony Porn. Men om Jude avslutar i uppsluppen och befriande hämndfantasi ställer Mungiu endast en deprimerande diagnos. I en intervju med Film Comment har han sagt sig vara osäker på om det är en bra eller dålig film, men att man kan se den två gånger. Jag känner mig tämligen säker på att det är en bra film, även om jag varken får rätsida på Matthias och Scillas relation (vilket bara gör den mer spännande!) eller filmens slut. Men för att få det får man kanske lyssna till Mungiu och ta sig an R.M.N. - Kall vinter mer än en gång.
