Takata får ett videoband från sin döende son som han inte träffat på tio år. Bandet visar hur sonen föregående år förgäves försökt få en berömd sångare i kinesiska Yunnan att framföra ett operastycke. Sångaren avböjde, men lovade att sjunga om sonen kom tillbaka följande år. Takata får snilleblixten att fullfölja sonens ansträngning som ett sätt att räcka ut en försonande hand. Problemet är bara att Takata inte kan ett ord kinesiska, och väl i Kina visar det sig att sångaren hamnat i finkan efter att ha knivhuggit en kollega. Tillsammans med den usla tolken Lingo reser han till fängelset med komplett teaterrek-visita för att filma uppträdandet på plats. Går inte heller så bra. Sångaren är för ledsen för att kunna uppträda, han saknar sin son. Men Takata är inte den som ger sig.
Även om vissa metaforer blir väl tydliga så är symboliken kring mötet mellan gammalt och nytt fint avvägd: Den kulörta discokulan som går igång när man tänder lyset till det gamla fängelsets scen. Scenen där hela byrådet springer runt för att hitta mobiltäckning. Det tusenåriga Yunnan fullt av turister med digitalkameror. Det är lågmält humoristiskt med en vändning som är fullkomligt genial i sitt uttryck av västgötaklimax. Det var länge sedan man hade så roligt åt kinesiska bybor.Skådespelare:
Regi:
