Johan Lind ser Louis C.K. göra ett närmast perfekt set på Teatro Cine Capitol i Madrid.
Han är fetlagd. Åldrad och ovårdad. Klädd i illasittande kläder i två nyanser av mörkblått. Känslan är att hans ansikte pressats ihop av tid och stress från åren som halvcanceled, vilket fått hans ögon att hamna tätare ihop. Det är känslan, i alla fall. Jag vet inte om det är fysiskt möjligt för ögon att förflytta sig på ett sådant vis. Mer sannolikt är att det har med perspektivet att göra, vi sitter på tredje raden, på ejakulationsavstånd, så att säga, och tittar uppåt på honom. Inte den betraktningsvinkel man är van att se Louis C.K. ur.
Showen börjar med att C.K. gör en gammal spansk gubbe in i mikrofonen från bakom ridån. Han syns inte, men rösten känns igen. Det är tramsigt och väldigt kul. Sedan presenterar han sin första förkomiker: Carmen Lynch. En, enligt utsago, tre meter lång kvinna som bor i New York med sin ”boarderline obese” pojkvän.
Hon är rolig. Stundtals väldigt rolig. Framför allt oväntat rolig för en för-komiker. Hon presenterar i sin tur nästa för-komiker, in kommer Mike Vecchione, en snaggad man i 45-årsåldern med en fysik som för tankarna till den flygande köttbullen (googla) och attackerar publiken med en högintensivt men lågmäld och påfallande skev energi. Det är otroligt roligt. Han kör ett set som är en ohelig mix av olika metalager, recensioner av sina egna skämt och publikens reaktioner, toppat med ännu fler utfall och infall. När han kliver av och CK lufsar in på scenen så infinner sig en oro: var för- komikerna för bra? Är vi uttömda på skratt nu? Kan C.K. ens toppa det här?
När C.K. öppnar munnen får man skämmas för att man ens tänkte så. Han är nämligen makalöst bra! Skämten har aldrig varit mörkare och hans livströtthet är så allomfattande – på ett bra sätt! – att det är ett mirakel att han står här på en scen i Madrid inför 1 000 människor. Och inte ligger död. I sin mammas urna. För att han inte kan sluta dricka hennes bröstmjölk (om ni hade varit där så hade ni fattat).
Showen består av en osammanhängande blandning av av skämt om åldrande, föräldrar, sex, religion, barn, pedofili och död. Alla skämt är alltid över gränsen, underfundiga och bisarra. Om man vill klistra på ett övergripande tema skulle man kunna säga att den handlar om vad det är vara människa och medelålders plus. Men jag vet inte om det stämmer eller ens är nödvändigt. Det är bara så välgörande att kunna luta sig tillbaka och sköljas med de dummaste, grövsta och mörkaste tankarna en människa kan tänka och att de, eftersom de presenteras med sådan skicklighet och pregnans, får en att reagera på det enda tänkbara sättet – att skratta rakt ut.
C.K. levererar ett närmast perfekt set. Varenda ord sitter som det ska, tajmingen är oklanderlig och han pushar varje tanke, varje skämt till max. En insatt skämtkonstruktör kanske skulle kunna hävda att han hemfaller till greppet att förlänga ett skämt genom att stapla på fler och fler punchlines lite för ofta. Till en sådan person skulle jag inte säga någonting eftersom jag satt förvriden i skrattkonvulsioner i en timme, oförmögen att prata.
Det är en ynnest att få leva samtidigt som Louis CK för alla som uppskattar (bra) stand up som konstform. Och fruktansvärt påfrestande, kan jag föreställa mig, för övriga utövare av stand up eftersom han är så väldigt, väldigt mycket roligare och bättre än alla andra i hela världen.
Betyg: betyg: 6
