Rödgråtna tonårsflickor i tyllkjol och basker stapplar (liksom jag) snyftande ut från salongen efter att ha bevittnat denna Gus van Sants uppgörelse med slutet. Filmen är en kärlekshistoria involverandes de två tonåringarna Enoch och Annabel, den ene föräldralös och den andre dödligt sjuk. Till skillnad från 50/50 är denna dödsskildring enbart ett drama och följaktligen finns ingen skönt frispråkig polare som kan lätta upp stämningen. Det som finns är en låtsaskompis, avliden sedan andra världskriget då han kraschade sitt stridsflygplan i ett amerikanskt krigsfartyg – ja, han är från Japan. Det mesta som förekommer i Restless är kompatibelt med uttrycken quirky (Urban Dictionary: ”Something that is strange/not normal but cool”) och Enoch och Annabels världsfrånvända relation kan liknas vid en gothversion av de misantropiskt lagda turturduvorna i Terrence Mallicks mästerverk Badlands. Det är Nico och dräkter från 1920-talet, Carl Orff och badminton.
En av filmens stora behållningar är den disiga och söndervitnande höstmiljön, hämtad från Portland, Oregon i nordvästra USA. Den ständigt närvarande naturen är full av liv och färg men är ändå dömd att tyna bort och dö med den annalkande vintern, likt en avbild av Annabels obestridliga öde. Framtida indieklassiker?
