Resident Evil

En zombie är en bristfälligt död kropp som hasar sig fram med ena armen utsträckt, degvit hy, obehagliga sår och illasittande grå kostym. Många intelligenta mänskor tycker att alla zombiefilmer per definition är skräp och det är en respektabel åsikt. [I]Resident Evil[/I] är också skräp, men som sådan förvånansvärt sevärd. Resident Evil-dataspelen dök upp i medlet av nittiotalet och har konsekvent skrämt skiten ur de (oftast vuxna) spelarna. Manusförfattaren/regissören Paul Anderson (även bakom den tragikomiska [I]Mortal Kombat[/I]) har valt bort de ockulta elementen och fokuserar i stället på onda virus och en AI som ställer till med förtret. I stället för [I]Night of the Living Dead[/I] associerar man alltså till actionskräckisar som [I]Alien[/I]. Milla Jovovich är nu ingen Sigourney Weaver - snarare en Keanu - men Michelle Rodriguez ([I]Girlfight[/I]) är rambohård, en Stallone för vår generation. Killarna omkring dem är proffs från C-listan. Riktigt stora stjärnor kan man ju heller inte ha i filmer där folk blir uppätna av en hjärnlös pöbel - det skulle bli konstig subtext om massornas törst efter underhållning. [I]Resident Evil[/I] hör definitivt hemma i spelens mythos. Man kan inte som i [I]Tomb Raider[/I] känna igen typiska spel-manövrar, däremot nog stämningar och bilder. Filmen är tidvis väldigt läskig men spelentusiasterna blir knappast imponerade. Det är ändå stor skillnad mellan ett spel, där man själv upplever skräcken, och ett medium som film, där man tittar på när andra är rädda. Men det är ganska snyggt och ganska coolt och musiken av Marilyn Manson imponerar som en osthyvel i hjärnbarken. Minus för slutslemmet, som är en muterande guttaperka-gollum. Extra plus för snyggaste scenen med Våld Mot Hund sedan [I]Den där Mary[/I].