2017 greps den 25-åriga Reality Winner i sitt hem. Hon misstänkes för att tagit hemlighetsstämplat material från sin arbetsplats gällande ryskt intrång i det amerikanska presidentvalet 2016. En berättelse som väckte regissören och pjäsförfattaren Tina Satters nyfikenhet. Reality bygger på hennes pjäs Is this a room som i sin tur bygger på de transkriberade förhören FBI höll med Winner.
Att överföra teater till film är svårt. I en pjäs har skådepelaren en levande publik att agera mot och kan då känna av stämningen i salongen för att fånga upp publikens känslor. Men i en filmad pjäs behövs annat för att det ska fungera, exempelvis att man skapar fart i berättelsen genom byte av miljö eller perspektiv.
Och detta är ett problem med Reality. Varken fart, byte av spelplats eller perspektiv finns. Filmen utspelar sig helt i Winners hus där det troligen är tänkt att de två FBI-agenterna utifrån snäll-elak polis ska pressa henne till att erkänna. Men det blir utdraget och ganska tröttsamt.
White Lotus-stjärnan Sydney Sweeney i titelrollen är sårbart bra men kan inte bära en hel film med sitt ledsna ansikte.
Det är ett intressant drag att använda sig av de transkriberande förhören som dialog. Att en av FBI-agenterna ständigt hostar känns dock som en alltför övertydlig anföringsfras till replikerna och blir ofrivilligt komiskt.
Verklighetens Reality Winner fick ett långt fängelsestraff. Betydligt längre än vad många andra visselblåsare fått. Trots att hennes avslöjande snabbt blev till politiskt sprängstoff verkade ingen ta hennes sida. Perspektiv som sagt. Det hade lyft denna teater till ett mer spännande drama.
