Ransom

Härmed är julens största hot mot det amerikanska patriarkatet skådat: Lili Taylor. I juldagspremiären I Shot Andy Warhol gör hon Valeriana Solanas, kvinnan som förutom alltså att skjuta popkonstens överguru även predikade att den enda goda mannen var en död sådan. I Ransom bildar hon par med en sociopatisk polis och kidnappar en pojke vars pappa Tom Mullen (Mel Gibson) byggt sig en förmögenhet genom att bygga flygplan och demontera fackförbund. Mullen, som under den hårda ytan är en hygglig man, blir naturligt nog inte så lite upprörd och fru Kate (sedvanligt återhållna Rene Russo) står vid sidan och gråter. Det gör i ärlighetens namn även Mel Gibsons karaktär men skillnaden är att han är en amerikansk Pappa och som sådan är han ju också handlingskraftig. När tårarna torkat och Mullen insett att FBI:s trevande hjälp inte kommer att ge honom sonen tillbaka tar han till publikens ohöljda förvåning saken i egna händer.Jo, den uppmärksamme läsaren anade rätt, det finns ytligt sett en lätt anstrykning av samhällsmoral i skildrandet av relationen mellan Mullens rikedomar och hur han fått dem. Filmens skurk tillåts till och med prata om hur vissa minsann växer upp med silversked i mun medan andra i bästa fall får polera dem. Detta anslag kan dock inte tillskrivas någon större relevans då man beaktar att: det är Ron "Nationalsången" Howard som regisserar och att den filmfigur som står för nämnda sociala kritik också är styckets absoluta galning. Men, dessa och andra självklarheter till trots, är detta ändå en inte helt oäven thriller. Howard ser med säker hand till att hålla oss ett spänningsskapande steg framför dem på duken och Mel Gibson bjuder på ett känsloregister som är vidare än vanligt. Att denne annars ofta träige aktör lyckas göra just så, utifrån en dylikt fyrkantig karaktär, måste väl ses som en smärre överraskning. Lili Taylor tynar tyvärr bort mer och mer för var scen hon är med i. Men det är klart; det är svårt för Taylor att visa den pondus som hon faktiskt äger när alla hennes repliker är små variationer på temat: "Nu dödar jag honom".Men framförallt är det svårt att inte dras in i allvaret, om än ett uppdiktat sådant, när man ser en liten pojke ligga bunden i en skrubb i väntan på avrättning. Grymt och spekulativt? Mer det första än det andra. Pomperipossa har bara blivit lite mer förtt: det är Ron "Nationalsången" Howard som regisserar och att den filmfigur som står för nämnda sociala kritik också är styckets absoluta galning. Men, dessa och andra självklarheter till trots, är detta ändå en inte helt oäven thriller. Howard ser med säker hand till att hålla oss ett spänningsskapande steg framför dem på duken och Mel Gibson bjuder på ett känsloregister som är vidare än vanligt. Att denne annars ofta träige aktör lyckas göra just så, utifrån en dylikt fyrkantig karaktär, måste väl ses som en smärre överraskning. Lili Taylor tynar tyvärr bort mer och mer för var scen hon är med i. Men det är klart; det är svårt för Taylor att visa den pondus som hon faktiskt äger när alla hennes repliker är små variationer på temat: "Nu dödar jag honom".Men framförallt är det svårt att inte dras in i allvaret, om än ett uppdiktat sådant, när man ser en liten pojke ligga bunden i en skrubb i väntan på avrättning. Grymt och spekulativt? Mer det första än det andra. Pomperipossa har bara blivit lite mer förslagen med åren.