Vid första anblick är detta ett dussindrama. Temat är sorg och hur relationer påverkas av extrema omständigheter, som när ens son dör. Samtidigt undviks skickligt genrens stereotypa fällor.
Rabbit Hole har ingen tydlig början och inget tydligt slut, det här är snarare en studie i hur ett (absurt välartat) par tar sig igenom perioden då det absolut värsta har lagt sig efter förlusten och det vaga vägskälet de når fram till.
Personporträtten är ovanligt mångfacetterade; Nicole Kidmans karaktär varvar mellan kontrollerad och kylig till djupt sympatisk och humoristisk. Aaron Eckhart är rastlös och vill att livet ska gå vidare, samtidigt som han har svårt att släppa det förflutna.
Det här är dock ingen sentimental film, deras bortgångne son figurerar inte mer än absolut nödvändigt och därför är Rabbit Hole faktiskt inte är särskilt tung att se. Med säker hand vävs subtila stråk av humor in i allt det deppiga, vardagslunken skildras precis som den är – uthärdlig ibland, mindre uthärdlig ibland. I en av de absolut bästa scenerna håller Dianne West en monolog om sorgen ”som en sten man har i fickan” och hur tiden förändrar den. Det är verkligen outsägligt fint alltihop.
