QM - I Think I'll Call Her QM

En unken lägenhet. En sovande kvinnas ena arm glider och blir hängande utanför sängen. Ett finger skjuter ut underifrån sängen och rör vid den dinglande handen. Kvinnan rycker till, vaknar och börjar recitera en bisarr dröm - där hon av en oförstående mamma återföds till livet som en brunfläckig kalv. Inledningen på konstnären och regissören Ann-Sofi Sidéns halvtimmeslånga film har en attraktionskraft i klass med Steven Spielbergs många turboanslag. Här är det dock inte hjärtslagen som ökar sin takt utan de inre, och undre, lagren av existensen som får sig en körare. I scenen, och resten av filmen, trängs klaustrofobi, humor, utsatthet, Jung, miserabla relationer och inte minst en av de första skräckscenarior som dyker upp i ett mänskligt liv: det ligger ett monster under min säng, mamma! Nu är det inget monster som ligger där utan en människoliknande varelse som kvinnan, den paranoida psykiatrikern Ruth Fielding, håller instängd för analys. QM, som varelsen döps till, är täckt av lera och rör sig på alla fyra med en ödlas rörelsemönster. Fielding för noggrann journal över QMs utveckling men snart står det klart att hondjuret inte trivs vidare bra i sin fångenskap. Detta är, som kanske förstås, inte en klassiskt uppbyggd historia utan snarare en suggestiv bild av en människas fullständiga misslyckande i relationen till sin nästa. Det oortodoxa, men ändå exakta, bildberättandet och de många komiska situationer som Fieldings galenskap tvingar fram, gör glappet till omvärlden monumentalt - och hjärtskärande. I berättelsens periferi, men tematiska mitt, skymtar Fieldings vuxna dotter som i barndomen nog hellre skulle ha velat att en mamma jobbade som, exempelvis, rörmokare. Det andas aningen David Cronenberg, ett uns Roy Andersson men framförallt mycket Ann-Sofi Sidén - och vi väntar med spänning på mer.