Johan Kling har käkat en hel massa Woody Allen och här lånar han det bästa. I Puss återfinns gonggongen som markerar scenbyte från Alice och platsen en underbar gammal teater, är samma som i Bullets Over Broadway.
Men medan Allen berättar om Manhattan, berättar Johan Kling minst lika vackert och säkert om Stockholm. City-romantiken stiger så det nästan brister. En antites till hela kategorin människor som klagar på folk som klagar på tunnel-banor och på folk som klagar på folk som klagar på att folk pratar om att binda räntorna och bara pratar bostad. Susanne Thorssons och Pholmène Grandis karaktärer fördjupas under filmens gång och de är roliga. Alexander Skargård gör rollen som vanlig snubbe så fantastiskt roligt.
Puss delar även den allenska (och bergmanska) sexualiseringen av kvinnor. Över allt finns lite mysporr, och älskoglig törst, peepshows och runda former. Det som tangerar till lyteskomik (ni får se själva vad) pallar jag inte med. Puss är bättre än Darling, en av nollnolltalets bästa filmer, och är inte lika övertydlig utan vilar mer i sig själv. Michael Segerström har en mer nedtonad roll den här gången, vilket filmen vinner på. Man får också förlåta Kling för att det handlar om unga, assnygga, ambitiösa kvinnor som brinner för teater (ej så trovärdigt), men igen – som mysig, buskis, förvecklingskomisk Allen-sexdröm är det helt korrekt.
