Psycho

"Do you feel ill?" "Uh-just a headache." "Well, what you need is a weekend in Las Vegas - the playground of the world!" "Im going to spend the weekend in bed, thank you!" "Yeah, the only playground that beat Las Vegas..." Den sista, lätt ekivokt syftande meningen, yttrad av en klient till huvudpersonen Marion, är en av de få saker som Gus Van Sant har adderat till denna sin närmast exakta remake av Hitchcocks thrillerklassiker. Våghals eller idiot? Frågan härbärgerade mitt sinne innan jag gick in i biografen och den är inte till hundra procent utredd när jag lämnar densamma. Min andra, mer uppenbara undran är självklart: Varför? Van Sant har självt sagt att han vill ge dagens ungdom en chans att uppleva det han själv såg i originalfilmen, och visst, med tanke på att det titt som tätt görs nya versioner av Shakespeares olika verk, ter sig inte denna tanke helt bisarr. Den beskäftige skulle dock kunna kontra med att originalet finns på video, och sålunda gör remaken onödig, men det vore att bortse från det trista faktum att få människor inför sin videoafton väljer en 40-år gammal, svartvit film - detta oavsett hur mycket pappa bedyrar att den är blodig och våldsam. Men det känns igentligen inte som att det är för dem som Van Sant har gjort Psycho. Regissören, som ju reade ut sin själ med Will Hunting, men som säkerligen kommer att göra intressant film igen, påminner här mer om gitarrnörden som visar kompisarna hur grymt säker han är på att spela Stairway to Heaven. Varenda ton sitter där den ska och varje temposkiftning är synkroniserad med dåtiden. Det handlar med andra ord om en korrekt filmvetenskaplig bedrift, om en oskyldig och devot hyllning till mästaren och samtidigt en blinkning till oss redan insatta som kan jämföra de till 99 procent lika verken. Men någon spänning är det tyvärr inte tal om. Eller om man säger så här: det är nog väldigt få som undrar hur det ska gå för Marion när hon ställer sig bakom universums mest kända duschdraperi. Favoriten Viggo Mortenson stoltserar med jeans med pressveck och ytterligare en skrämd frisyr (se förra årets Hitchcock-remake Ett perfekt mord), och Vincent Vaughn gör ett gott men futilt försök att kliva in i en av thrillerhistoriens mest profilerade roller, den numera ikonförklarade och normgivande Norman Bates. Och det är nog här som det definitiva avgörandet fälls: Psycho utan Anthony Perkins är Psycho utan Norman Bates.