Sarah Loreau (Eva Green) är ensam kvinna i ett lag på tre som förbereder sig för en ettårig vistelse på den internationella rymdstationen. Hon bollar livet som astronaut med att samtidigt försöka vara närvarande för dottern Stella. Det visar sig givetvis vara lite klurigt. En förbereder sig inte för rymden i en handvändning.
Proxima är klädd i en independentkostym, med intimt foto och naturalistisk avspändhet, men är under ytan närmare ett tröttsamt budskapsdrama. Spänningen ligger lika mycket i hur väl relationen mellan mor och dotter uppehålls i ett formativt skede av dotterns uppväxt, som huruvida Loreau kommer vara redo för sitt yrkeslivs största utmaning. Det i sig hade kunnat varit intressant, om det hade funnits några former av nyanser i berättandet. Det gör det inte.
Karaktärerna är schablonartade och Matt Dillons trötta kollega är alldeles för nära en skurkroll för en film som vill vara ett tänkvärt drama. Det är hela tiden viktigare att budskapet, svårigheterna att kombinera moderskapet och avancerat yrkesliv, verkligen går fram än att händelseförloppet är plausibelt. Det resulterar i att korkade beslut tas för att temat på bästa, läs sämsta, sätt ska nå fram.
Filmen är i sig aldrig provocerande dålig, den är tillräckligt avslappnad och välspelad för att vara duglig underhållning, men den är som sagt enkelspårig, övertydlig och, värst nog, konsekvenslös.
