”Father, are you crying?” Cassia (Emily Browning) ser på sin ståtliga köpmanspappa Severus (Jared Harris) som att han faktiskt grät, trots att tårarna lyser med sin frånvaro. Scenen är talande för den känslomässiga diskrepans mellan skådespelare och material som hämmar det moderna svärd- och sandaläventyret Pompeii. Skådespelarnas obekväma uppsyn vittnar om att de blivit lurade till inspelningsplatsen under falska premisser, som om de trott att det rört sig om en korsning mellan Gladiator och Titanic. Tji fick dem när de fann sig i buken på det fula, trehövdade monstret som i sin nuvarande form slafsar ihop en historisk katastrof med tråkigt gladiatorspel och sensuella blickar.
I fokus står den fagre gladiatorslaven Milo, spelad av Kit Harington som annars lockar fram gäspningar i Game of Thrones. Som barn såg Milo sina föräldrar mördas av romerska soldater, vilket spär på hämnddriften när han i vuxen ålder förs till Pompeji för att medverka i ett gladiatorspel arrangerat för finfolket från Rom. En obegriplig romans med överklassflickan Cassia utspelas jämte slarvkoreograferade strider, medan den puttrande vulkanen ivrigt väntar på att få skaka om den tredje akten.
Värsta fienderna blir bundsförvanter, lavan närmar sig för att tvinga in kärleksparet i position för en glödhet filmkyss. Det är förutsägbart och inte alls så kalkonunderhållande som det borde ha blivit. Problemet ligger dels i att ensemblen bidrar med en malplacerad seriositet, men också att Paul W.S. Anderson experimenterar med melodramatiska grepp som skär sig mot hans vulgära uttryck. För många osynliga tårar och alldeles för lite humor.
