Från början var Pokémon en klassisk coming of age-saga: Ash Ketchum, vår hjälte, tar sig från sin barndoms okunskap till att bli en av landets främsta Pokémontränare. Han blir någon, utmärker sig, tar ett grabbatag om hornen på sitt öde och säger att här är det jag som bestämmer. Och vid sin sida har han det gult lurviga lilla elektriska monstret Pikachu, som än idag förmodligen är det här pop-kulturella miraklets främsta företrädare. Trenden – som började som ett par Gameboy-spel och samlarkort – utvecklade sig snart till ett globalt fenomen, som till min stora förvåning fortfarande verkar vara vital. Inte minst är mobilspelet Pokémon Go en viktig faktor här.
Pikachu är återigen tillbaka i den här märkliga, men förvånansvärt potenta blandning av, ja, Pokémon och film noir. Tim (Justice Smith) får nyheten om att hans pappa förolyckats under sitt arbete som polis. Men när han börjar nysta i olyckan, börjar hemska föraningar göra sig påminda, och när han plötsligt kan tala med sin pappas efterlämnade Pokémon, den koffeinmissbrukande, ständigt ironiska Pikachu (röst av Ryan Reynolds), inleds en actionspäckad och rolig resa som lämpar sig bra för så gott som hela familjen.
Filmens deckargåta är förvisso lätt att räkna ut på förhand, men samspelet mellan Justice Smith och Pikachu – eller, ja, Ryan Reynolds – är både roligt och medryckande, och filmens rikliga antal actionscener hindras från att bli tröttsamma med hjälp av snyggt kameraarbete och bra animering. Det känns stundtals nästan som att Pokémon finns på riktigt, och mitt 7-åriga jag, begravd under lager på lager av arthouse-rullar, jublar euforiskt.
